Robotsystem 70 (RBS 70)



Robotsystem 70 (RBS 70) är ett svenskt kort- och medelräckviddigt luftvärnssystem (SHORAD), utvecklat för att bekämpa lågflygande attackflyg, helikoptrar, kryssningsrobotar och UAV:er.

Systemet introducerades 1977 (Mk 0) av AB Bofors och LM Ericsson för att möta hotet från sovjetiskt lågflygande attackflyg [20].

Laserledstrålen (SACLOS) gör systemet resistent mot IR-motmedel och DIRCM, medan eldenheten är modulär och kan transporteras av en robottropp eller monteras på terrängfordon.

Sedan 1977 har systemet genomgått flera uppgraderingar: Mk 1 (1982) med förbättrat laserzonrör, Mk 2 (1990) med digital mottagare och RSV-stridsdel, BOLIDE (2003) med programmerbart zonrör samt RBS 70 NG (2011) med autotracker och integrerat värmesikte [17]. Fordonssystemet RBS 90 följde 1991.

Systemet kombinerar precision, modulär design och nätverksintegration med spaningsradar och Måldatamottagare, vilket gör det möjligt att verka mot mål upp till 9 km och skapa en robust luftförsvarsparaply över rörliga brigader [17].

Robot 70D med nytt sikte. Stridsgrupp Gotland Foto: 2024 Alexander Gustavsson/Försvarsmakten

Bakgrund

Under mitten av 1960-talet genomfördes studier för ett nytt luftvärnsrobotsystem. Utvecklingen av roboten beställdes 1969 hos Bofors [20]. Senare studier visade behov av en spaningsradar och IK-utrustning, och utvecklingen av dessa beställdes 1972 hos LM Ericsson respektive SATT [20]. Robot 69 (RB 69 Redeye) hade 1970 gett infanteriförband ett första bärbart robotsystem. Från 1967 planerade armén att ersätta 20 mm och 40 mm luftvärnsautomatkanoner samt Robot 69 med ett nytt system [26].

Under slutet av 1960‑talet identifierade Försvarets forskningsanstalt (FOA) och Arméstaben ett växande problem i brigadluftförsvaret: existerande system saknade förmåga att bekämpa lågflygande attackflyg som utnyttjade terrängmaskering och kort exponeringstid. Analysrapporter från 1968–1971 visade att Warszawapaktens taktik i ökande grad byggde på låg höjd, hög fart och kort målprofil, vilket reducerade effekten hos radarstyrt luftvärn och samtidigt överbelastade optiska kulsprute- och automatkanonsystem.

Robot 69 uppvisade begränsningar i räckvidd, motståndskraft mot motmedel och precision mot snabba mål. Kravprofilen för det nya systemet var: längre räckvidd än axelavfyrade robotar, hög träffsannolikhet mot lågflygande mål, minimal känslighet för IR‑motmedel samt möjlighet till integrering i brigadens stridsledning.

Valet av laserledstrålestyrning var vid tiden tekniskt djärvt. AB Bofors ansvarade för robotkonstruktionen [30]. Provskjutningar visade att laser beam riding gav överlägsen precision jämfört med samtida IR‑robotar, särskilt mot mål som manövrerade aggressivt i låg höjd. Systemet var det första som fullt ut använde datorsimulerad skjutning, med omkring 10 000 simulerade skott under utvecklingen [26].

Laserdioden var i början av 1970-talet knappt mogen för tillämpningen, och Bofors utvecklade den tillsammans med det amerikanska företaget Laser Diode Laboratories [30]. Spaningsradarn Giraffe utvecklades av Ericsson Microwave Systems (senare Saab Microwave Systems) i Mölndal, och en måldatamottagare tar emot radarinformationen och visar in skytten mot målet [30].

Seriebeställning gjordes 1975 och systemet blev operativt 1977 som Robotsystem 70 [20].

Studierna av ett nytt luftvärnssystem började 1968, med en förbättrad Redeye och en förbättrad Blowpipe som alternativ till ett eget system [34]. Luftförsvarsutredningen LFU 67 lämnade sina rekommendationer 1970 och förordade EldE 70 [35]. Mörkerförmåga var ett krav eller önskemål redan i LFU 67 [38]. Utvecklingen av EldE 70 pågick 1968–1975 och bedrevs inledningsvis i samverkan med Schweiz, som inte gick vidare med någon serieanskaffning [34][35]. Bofors levererade den första försöksmaterielen 1973 [34]. IK-utrustningen utvecklades vid SATT Elektronik AB och spaningsradarn PS 70 vid LM Ericsson i Mölndal, båda med start 1972 [34]; totalt levererades 100 PS 70 och 10 PS 701 [34]. FMV tecknade avtalet om serietillverkning med AB Bofors den 17 juni 1975 [34][35]. Med tilläggsbeställningar blev omfattningen 523 eldenheter och drygt 5 500 robotar [34], fördelade på 50 kompanier [35]. Serieleveranserna började 1977 och robotar levererades fram till 1984 [34]. Utprovningen skedde vid Vidsel, där FMV och Bofors visade eldenheten för arméchefen den 9 augusti 1977 [35].

Robot 70 Ai förbättrad version av SoldF.com. CC-BY Armémuseum

Införskaffande och tidig operativ användning (1977–1990)

De första operativa leveranserna 1977–1979 avsåg Mk 0‑roboten och ett optiskt sikte utan mörkerkapacitet. Systemet organiserades i brigadluftvärnskompanier och kompletterade 40 mm Luftvärnsautomatkanon Lvkan 40/48 samt Robot 69 Redeye.

RBS 70 gav brigaden för första gången ett system med räckvidd på 5–6 km som samtidigt kunde följa mål med mycket låg signatur [32].

Kustartilleriet och senare Amfibiekåren fick RBS 70 under senare delen av 1990-talet. Systemet ersatte luftvärnssystem m/75M (40 mm lvakan 48 med TV-målföljare), som hade varit avsett för närskydd av de fasta kustartilleriförbandens anläggningar [43].

Erfarenheter från övningsverksamhet under 1980‑talets första år visade att zonrörets känslighet behövde förbättras för att öka verkan mot små mål och mål i hög fart. Detta ledde till införandet av Mk 1 1982, med förbättrat laserzonrör och utökad splitterverkan [26].

Samtidigt började exportframgångar ge systemet internationell spridning. Under perioden 1980–1989 levererades RBS 70 till ett flertal länder i Europa, Asien och Sydamerika. Exportversionerna skilde sig organisatoriskt från svensk brigadstruktur men byggde på samma tekniska grund [4].

RBS 90 och mekanisering (1991–2004)

Huvudartikel: Robotsystem 90 (RBS 90)

Erfarenheter från slutet av kalla kriget visade att luftvärn i ökande grad behövde kunna verka i rörelse och under mörker. FMV initierade därför ett moderniseringsprogram som resulterade i Mk 2‑roboten och systemvarianten RBS 90, införd 1991 [22].

Mk 2 introducerade digital mottagare, förbättrad störimmunitet och en kombinerad RSV/splitterstridsdel som kunde penetrera bepansrade helikoptrar. RBS 90 byggde vidare på RBS 70 men monterades på fordon med fjärrstyrd eldenhet, integrerat mörkersikte och förbättrad stabilisering. Systemet gav högre överlevnadsförmåga och kortare reaktionstid i mekaniserade förband.

Trots god teknisk prestanda avvecklades RBS 90 successivt efter försvarsbesluten 2000 och 2004. Systemet avvecklades i början av 2000-talet när man jagade kostnader i de pågående neddragningarna [23]. Skälen var främst ekonomiska och organisatoriska: brigadstrukturen reducerades kraftigt och stora delar av brigadluftvärnet förrådsställdes. Robotsystem 90 förrådsställdes men har återtagits av brigadluftvärnet: se huvudartikeln Robotsystem 90 (RBS 90) [14].

ÖB föreslog i försvarsbeslutet 2004 att RBS 90 skulle avvecklas och att RBS 70 skulle få mörkerkapacitet och bättre förmåga mot små mål [45]. Skälen till att behålla RBS 70 och lägga ned RBS 90 var att RBS 70 prestandamässigt hade närmat sig RBS 90, att RBS 70 var en storsäljare med vidareutvecklingskostnader fördelade på många köpare, att RBS 70 var mer fältmässigt och att det skulle förses med mörkersikte [44].

BOLIDE och exportdriven vidareutveckling (2005–2018)

Saab Dynamics fortsatte utvecklingen av robotsystemet för exportmarknaden. Resultatet blev BOLIDE, presenterad 2003 och införd 2005, en ny robot optimerad för små mål, hög fart och kryssningsrobotar [4].

BOLIDE introducerade programmerbart zonrör, förbättrad drivladdning och högre maxhastighet. Samtidigt utvecklades RBS 70 NG med digitalt sikte, autotracker och termisk sensor. Dessa förbättringar var i första hand exportdrivna men skapade en teknisk plattform som senare möjliggjorde återinförande i Sverige [4].

Under denna period användes systemet operativt av flera exportkunder i konflikter där UAV‑hotet ökade. Erfarenheterna visade att laserstyrningen gav ovanligt hög effektivitet mot små elektriska drönare som var svåra att bekämpa med IR‑robotar.

BOLIDE 2 (2026)

Robot 70 – Bolide 2
Ai-förbättrad bild, SoldF.com

I maj 2026 presenterade Saab nästa generation av robotammunition för RBS 70 NG: BOLIDE 2. Roboten är bakåtkompatibel med befintliga eldenheterna och leveranser påbörjas under 2027 [13].

De viktigaste förbättringarna jämfört med ursprungliga BOLIDE:

• 50 % mer sprängämne och 40 % fler splitter, vilket ger väsentligt ökad verkan mot små och snabba luftmål
• Aluminium ersätter stål i höljet, vilket möjliggör mer sprängämne med bibehållen totalvikt
• Ny inertialnavigationsenhet (INU) förbättrar terminalprestanda och precision på hög höjd
• Fler laserbaserade närhetssensorer i nosen för säkrare aktivering mot drönare och snabba mål
• Modulär konstruktion som möjliggör framtida mjuk- och hårdvaruuppdateringar

BOLIDE 2 är särskilt optimerad för att möta hotet från billiga kommersiella drönare (inklusive mål så små som en DJI Mavic) utan att förlora förmågan mot konventionella luftmål som attackhelikoptrar och kryssningsrobotar [13].

Återinförande i svensk tjänst (2019– )

Efter den säkerhetspolitiska omorienteringen 2014 beslutade Försvarsmakten att återuppbygga brigadluftvärnet. I januari 2019 plockades Robot 70 och Robot 90 fram ur förråden som en interimslösning tills modernare system köps in [23]. De nya luftvärnskompanierna organiseras med en mix av Robot 70 och Robot 90: Robot 90 ger mörkerförmåga och kompanierna får fler eldberedda robotar. Systemen tillförs de två brigaderna och stridsgruppen på Gotland [23]. Robot 70 vid luftvärnsbataljonerna skulle snart bytas ut mot Robot 98 (IRIS-T) [23].

Materiel för omkring 22 miljarder kronor beställdes till brigadluftvärnet under 2025: IRIS-T SLM, IRIS-T SLS och RBS 70 NG. Brigadluftvärnet är under återuppbyggnad, med två brigader klara 2028 och ytterligare två brigader och en stridsgrupp 2030, och ett luftvärnskompani i varje [29].

Återinförandet skedde parallellt med anskaffning av nya radarsensorer och digitala ledningssystem. RBS 70 integrerades i brigadens sensornät via Måldatamottagare, vilket möjliggör förhandsinvisning från radar och kortare reaktionstid.

Den viktigaste förändringen jämfört med 1980‑talets användning är att systemet idag är nätverkscentrerat. Eldenheten fungerar inte längre isolerat utan som en nod i brigadens luftförsvarsstruktur.

Konstruktion

Robotsystem 70 är konstruerat som ett modulärt brigadluftvärnssystem där varje eldenhet fungerar självständigt men samtidigt kan integreras i ett överordnat sensornät. Konstruktionen är ett resultat av kompromissen mellan bärbarhet, precision och störfasthet. Systemets kärna utgörs av laserledstrålestyrning enligt SACLOS‑principen (Semi‑Automatic Command to Line of Sight), vilket innebär att operatören håller siktet på målet medan styrsystemet automatiskt korrigerar robotens flygbana [20].

Eldenhetens arkitektur

En eldenhet består av tre huvudmoduler: lavett, sikte och robotbehållare. Till detta tillkommer IFF‑enhet och Måldatamottagare (MDM). Samtliga komponenter är konstruerade som Line Replaceable Units för att möjliggöra fältmässigt modulbyte utan verkstad. Roboten ligger i en bärbar behållare som samtidigt är utskjutningsrör; vid omladdning kastas den tomma behållaren av och en ny robot läggs på [16], varefter den tomma behållaren kasseras och inte återanvänds.

Lavetten är ett trefotsstativ med integrerad operatörssits och vibrationsdämpning. Konstruktionen prioriterar stabilitet över låg vikt, eftersom även små mekaniska avvikelser påverkar laserstrålens linjering. Boresighting‑kontroll är därför en del av det dagliga underhållet.

Siktet fungerar som både spaningsinstrument, målföljningsenhet och laserprojektor. Den optiska axeln och laseraxeln måste vara exakt parallella; avvikelse leder till systematiska missar på längre avstånd. NG‑siktet innehåller gyrostabilisering, termisk kamera och autotracker som reducerar operatörens manuella belastning [4].

Laserledstrålestyrning (SACLOS)

RBS 70 använder laser beam riding snarare än reflekterad laserbelysning. Siktet projicerar en kodad laserstråle i nära infrarött spektrum. Roboten “rider” i centrum av denna stråle genom att kontinuerligt mäta sin position relativt laserfältet [20].

Mottagarsensorerna sitter i robotens akter. Fyra sensorer läser av signalstyrka och fas, vilket gör att robotens styrdator kan avgöra avvikelse i sid- och höjdled.

Detta ger flera avgörande egenskaper:

• Systemet är okänsligt för IR‑motmedel såsom facklor
• DIRCM‑system kan inte blända sensorn eftersom den är vänd bakåt
• Målet bestrålas inte direkt, vilket försvårar varning

Laserstyrningen är därmed fundamentalt annorlunda än IR‑ eller radarmålsökning. Roboten känner inte målet. Den känner endast siktets geometri.

Robot 70 skiss.
Ai-förbättrad version SoldF.com

Robotens framdrivning

Robotens konstruktion avviker från konventionell raketlayout. För att hålla aktern fri från utloppsgaser är banmotorn placerad centralt i kroppen. Avgaserna leds ut genom sidomonterade dysor runt robotens mittsektion [21].

Denna lösning förhindrar att joniserade gaser bryter laserstrålen mellan sikte och robot. Samtidigt bibehålls en stabil tyngdpunkt under brinntiden, vilket är kritiskt vid hastigheter över Mach 2 i BOLIDE‑versionen [4].

Avfyrningen sker i två steg. En separat startmotor skjuter ut roboten ur behållaren med en utgångshastighet på cirka 50 m/s; när startmotorn brunnit ut frigörs den och faller till marken 100–200 meter framför skytten i skjutriktningen, varefter banmotorn tar vid. När roboten lämnar utskjutningsröret fälls vingar och roder ut: de bakre fenorna är roder och de främre vingar, och de vingstöd som hållit ytorna ihopfällda i behållaren lossnar och faller av. Robotens stridsdel armeras (osäkras) först sedan roboten flugit cirka 250 meter, vilket skyddar egen trupp i närområdet [33].

Stridsdel och zonrör

Robotens stridsdel kombinerar splitterverkan och riktad sprängverkan. Splittermanteln innehåller tusentals volframprojektiler som skapar ett högenergisplittermoln. RSV‑laddningen är optimerad för penetrering av bepansrade mål, särskilt attackhelikoptrar [28].

Zonröret är laserbaserat och mäter avstånd till målet. I BOLIDE kan zonröret programmeras före avfyrning för olika måltyper, exempelvis små UAV:er eller kryssningsrobotar. Detta ökar träffsannolikheten i komplex bakgrundsmiljö [4].

Siktets utvecklingslinje

Tidiga siktmodeller krävde manuell finstyrning med styrspak. Skytten fungerade i praktiken som en analog styrdator. NG‑siktet är en digital brytpunkt: autotrackern låser på målets kontrast och stabiliserar laserlinjen elektroniskt [4].

Operatörens roll har därmed förändrats från aktiv styrning till övervakad bekämpning. Detta reducerar utbildningstid och ökar sannolikheten för träff under stress.

Mörkerkapacitet

Mörkerförmåga har historiskt varit systemets svaga punkt. Tidiga lösningar byggde på bildförstärkare (BORC). RBS 90 introducerade termiska sensorer med kylda detektorer. NG‑siktet använder modern termisk kamera utan samma logistiska gasberoende [4].

2003 hade RB 70-enheterna begränsad förmåga att verka i mörker och nedsatt sikt. Verksamheten inriktades då främst på att förvarna om förestående flyganfall [16]. Med NG-siktets termiska kamera gäller inte den begränsningen längre [4].

IFF och sensorkedja

IFF‑enheten förhindrar vådabekämpning genom krypterad identifiering. MDM kopplar eldenheten till brigadens radar. Skytten får invisningston och grafisk måldata innan visuell kontakt, vilket kraftigt reducerar reaktionstid [20].

Utan fungerande datalänk reduceras systemet till ren optisk spaning, vilket minskar upptäcktsförmågan dramatiskt i terräng.

Operativ användning

Eldenheten är konstruerad för att verka i små grupper. Skytten måste bibehålla siktlinjen under hela flygtiden. Detta skapar exponering men ger samtidigt extrem precision.

I modern MSHORAD‑konfiguration monteras RBS 70 NG på fordon med integrerad radar och digital ledning. Stabilisering och autotracker gör det möjligt att bekämpa mål även under korta stopp.

Fysiken bakom laserledstrålen: SACLOS-principen

RBS 70 bygger på styrprincipen SACLOS (Semiautomatic Command to Line of Sight), mer specifikt kategoriserad som ”Laser Beam Riding”. Det är en styrprincip som skiljer sig fundamentalt från SALH-system (Semi-Active Laser Homing) som t.ex. Robot 17 (Hellfire). Medan Robot 17 är utrustad med en sökare i nosen som låser på en reflekterad laserpunkt som projiceras på målet, är RBS 70-roboten helt ovetande om målets faktiska position. Roboten känner endast till sin egen position i förhållande till centrum av siktets laserledstråle och korrigerar sin flygbana därefter.

Kodad laser och mottagardata

Siktet genererar en kodad laserstråle i det nära infraröda spektrumet (λ-0,9 µm). Lasern är inte bara en ljuspunkt, utan ett informationsfält. Roboten är utrustad med fyra lasermottagare i aktern som läser av moduleringen. Genom att jämföra signalstyrka och fasförskjutning mellan dessa sensorer kan robotens inbyggda dator avgöra om den ligger i centrum eller om den har avvikit i höjd- eller sidled. Ledstrålen alstras i siktet som laserljus i spaltform, vilket ungefär 80 gånger per sekund svepts i sid- och höjdled och därmed bygger upp en osynlig styrkorridor; inuti korridoren känner roboten av sitt läge i förhållande till centrumaxeln och korrigerar banan mot mitten.

”Ögat i baken”

Denna konfiguration, där sensorerna sitter i aktern, är den enskilt viktigaste faktorn för systemets störfasthet.

• Passivitet mot målet: Eftersom ingen energi reflekteras mot målet för styrningens skull har målets laserförvarnare mycket svårare att upptäcka hotet i tid jämfört med belysningssystem.
• Skyddad sensor: Sensorn pekar bort från målet. Detta innebär att DIRCM-system (Directional Infrared Countermeasures), som används för att blända målsökande robotar genom att skjuta in kraftigt ljus i deras lins, är helt verkningslösa. Robotens sensorer är fysiskt skärmade av sin egen kropp mot all strålning som kommer framifrån.

Organisation och systemintegration

Robotsystem 70 är inte konstruerat som ett isolerat vapensystem utan som en del av brigadens luftförsvarsstruktur. Eldenheten utgör den yttersta verkan, men systemets effektivitet avgörs av hur den integreras i sensorkedja, transportorganisation och eldledning.

Luftvärnstropp RB 70 (2003): personal och materiel

2003 kallades eldenheten luftvärnstropp eller luftvärnsgrupp och ingick i en luftvärnspluton [16].

Troppen består av:

• Troppchef och ställföreträdande troppchef: tjänstgör växelvis som stridsledare
• Robotmän: en av dem är tillika sjukvårdsman
• Fordonsförare

Personalen delades in i två omgångar som växelvis skötte materielen under eldberedskap. Vid strid mot luftmål lydde en omgång under stridsledaren. Robotskytten och robotladdaren betjänade robotplatsen. Stridsledaren kunde dessutom utse en målobservatör och en LuLIS-operatör som betjänade stridsledningsplatsen. All personal hade AK 5 [16].

Utöver siktet, stativet och robotbehållarna ingick bland annat IK-utrustning, stridsledningsterminalen (SLT), LuLIS-mottagare, tre RA 180 (Lvstri, LvMåds och PC-dart), KSP 58 och Pskott 86 [16]. Vid gruppering prioriterades robotplatsen före stridsledningsplatsen [16].

Transport och fordon

Eldenheten är bärbar men operativ användning förutsätter fordonstransport. Historiskt har systemet transporterats med Bandvagn 206 och Terrängbil 221. Omkring 1999 transporterades eldenheten med sexhjulsdriven terrängbil (TGB 211), inom de mekaniserade brigaderna med pansarluftvärnsvagnen Lvrbv 701 och i norrlandsbrigaderna även med bandvagn 206 [32]. I modern brigadstruktur används främst PATGB 300 och TGB 24, anpassade för MSHORAD-integration.

På bandvagn 206 låg robotarna underst i framvagnen och de återstående på taket. Sikte och IK-enhet lastförankrades eftersom de är känslig utrustning [16].

Fordonet fungerar inte enbart som transport utan som logistisk nod: robotförråd, kraftförsörjning, samband och skydd. I fordonsburen konfiguration kan eldenheten grupperas inom sekunder efter stopp.

RBS 90-perioden (1991–2004) visade att full mekanisering ökade överlevnadsförmåga men också logistisk belastning. Modern doktrin prioriterar modulär rörlighet framför tunga specialfordon.

Radar och sensorkedja

Eldenheten är beroende av extern sensortilldelning för maximal effekt. Brigadens luftförsvar använder spaningsradar (exempelvis Giraffe-serien) som matar måldata till robotgrupper via Måldatamottagare [20].

Omkring 1999 användes spaningsradarn PS-70 och dess efterföljare PS-701, utvecklade av Ericsson, med valbart mätavstånd 20 eller 40 km, en uppfällbar antennmast som höjer antennen drygt 12 m över marken för bättre räckvidd mot lågflygande mål, och dopplerfiltrering (MTI) som döljer stillastående mål. Stridsledningsterminalen (SLT) tar emot radardata och beräknar målets hotnivå, och det övergripande luftläget tas emot på en bärbar luftlägesmottagare (LuLIS ME). Sambandet var krypterat med frekvenshoppande radio, och siktet var förberett för nattsiktet COND [32].

Processen sker i flera steg:

1. Radar upptäcker och klassificerar mål
2. Ledningssystem prioriterar hot
3. Måldata skickas digitalt till robotgruppen
4. Skytten får invisning och förhandsriktning
5. Visuell bekräftelse och bekämpning

Detta reducerar reaktionstid dramatiskt jämfört med optisk spaning och gör att robotgruppen kan verka mot mål som annars skulle passera obemärkt.

Systemfilosofi

RBS 70 är i praktiken ett nätverksvapen. Utan radar och samband reduceras systemet till optiskt luftvärn med begränsad upptäcktsförmåga. Med full sensorkedja fungerar det som ett precisionsverktyg i brigadens integrerade luftförsvar.

Systemets styrka ligger därför inte enbart i roboten utan i samspelet mellan soldat, sensor och ledning.

Luftvärnstroppen i strid (2003)

Avsnittet beskriver 2003 års system. Siktet och organisationen har förändrats sedan dess.

Troppens främsta uppgift var att under dager och god sikt bekämpa luftfarkoster upp till cirka 2 000 m höjd, för långsamma mål 3 000 m, inom cirka 5 000 m lutande avstånd [16]. Hotbilden utgjordes av attackflyg, attackhelikoptrar, kryssningsrobotar och UAV. Luftvärnet var också mål för särskilda SEAD/DEAD-flygplan och signalsökande robotar [16].

Stridsställningen bestod av en tropplats, med robotplats och stridsledningsplats 30–100 m från varandra, och en fordonsplats. Robotplatsen lades högt för god sikt, och för att bekämpa helikoptrar på mycket låg höjd minst 6 m över omgivande terräng [16].

Eldberedskapen anger inom vilken tid eldenheten ska kunna börja skjuta. Vid högsta eldberedskap sitter skytten på stativet och målfångning sker omedelbart. Vid röd eldberedskap sker den inom 5 sekunder [16].

Rätten att öppna eld regleras genom eldtillståndsgrader: eldtillstånd, begränsat eldtillstånd, fri eld och eldförbud. De finns för att undvika vådabekämpning av egna flygplan. Identifieringen bygger på luftlägesinformation (LuLIS), IK-utrustning, optisk identifiering och underrättelsetroppens invisningar [16].

Skytten fångar målet med hjälp av invisningstoner, följer det i sikteskikaren och anmäler när det är bekämpningsbart. Stridsledaren ger eldtillstånd och kommenderar Robot eld. Efter avfyring finriktar skytten med en tumspak medan roboten styrs i ledstrålen. Stridsledaren kan avbryta med knappen ELDFÖRB, varvid roboten självdestruerar [16].

Säkerhetsbestämmelserna omfattar riskområde på 30 m runt siktet för startmotorflamma och tryckvåg, 300 m för nedfallande startmotor och 140 m för synskador i ledstrålens lob. Vid kikare multipliceras avståndet med förstoringen [16].

Utbildning: Att skapa ”mänsklig precision”

Trots all modern assistans i RBS 70 NG är systemet fortfarande ett ”operatör-i-loopen”-vapen. Enligt Luftvärnsregementets (Lv 6) utbildningsdirektiv krävs en specifik mental profil för att bli en framgångsrik skytt: förmågan att behålla ett extremt lugn under den korta men intensiva flygtid (upp till 15–20 sekunder) som en BOLIDE-robot befinner sig i luften.

Simulatorns roll

Eftersom varje skarpt skott innebär en miljonkostnad baseras utbildningen på flera olika typer av avancerad simulering.

• Klassrumssimulator (PC-baserad): Här lär sig eleven grunderna i målföljning och prioritering. Systemet loggar skyttens ”darr” i milliradianer.
• Siktessimulator: En autentisk replika av siktet där eleven upplever verklighetstrogna miljöer. Simulatorn kan simulera allt från snörök och dimma till fientlig motverkan som rökridåer, för att testa skyttens förmåga att hålla siktlinjen även vid nedsatt sikt.
• Live-tracking: Under övningar i fält används ofta ett ”blindskjutningsvisir” som registrerar hur väl skytten följer ett faktiskt målflygplan (t.ex. en inhyrd Learjet) utan att avfyra en robot.

Tekniskt underhåll

RBS 70 är en balansgång mellan mekanik och känslig optronik. Följande punkter är kritiska för att bibehålla systemets stridsvärde:

• Gaslogistik: Äldre siktessystem (och vissa mörkertillsatser) kräver högtryckskvävgas för kylning av detektorerna. Underhåll och fyllning av dessa gastuber är en logistisk flaskhals som kräver noggrann planering i fält.
• Elektronisk stabilitet: Med införandet av NG-siktet har mängden inbyggda sensorer ökat. Siktets gyron och accelerometrar måste vara kalibrerade; felaktiga värden kan leda till att autotrackern tappar målet vid kraftiga manövrar.
• Batterikapacitet: Enligt användare är eldenhetens batterier systemets livlina. Vid sträng kyla sjunker kapaciteten drastiskt, vilket gör att batteripaket måste roteras kontinuerligt för att hålla systemet i hög beredskap.

Historik och internationell användning

Robotsystem 70 introducerades 1977 som ett svenskt bärbart luftvärnssystem (SHORAD) med syfte att skydda marktrupper mot lågflygande sovjetiska attackflygplan. Systemet utvecklades gemensamt av AB Bofors (idag Saab Dynamics) och LM Ericsson. Införandet skedde efter flera års utvärdering av hotbilden i Östersjöområdet.

Tidiga generationer: Mk 0 och Mk 1

Mk 0 (1977) utgjorde grundmodellen med en maxhöjd på 3 000 meter och räckvidd 5 km. Den använde en splitterstridsdel och analog laserstyrning. Den snabba utvecklingen av Mk 1 (1982) introducerade förbättrad zonrörsteknik och större synfält, vilket ökade träffsannolikheten mot små och manövrerande mål [21].

Robotsystem 90 – Mk 2-generationen

Mk 2 lanserades 1990 med COND-sikte och RSV-stridsdel [17]. Fordonssystemet Robotsystem 90 (RBS 90) följde 1991 och gav mörkerförmåga. Räckvidden utökades till 7 km och maxhastigheten till 580 m/s [22]. Trots teknisk överlägsenhet blev RBS 90 logistiskt tungt. En tropp krävde tre bandvagnar (BV 206) för transport, och fjärrstyrning via fiberoptik gav hög skyddsnivå men ökade komplexiteten [22].

RBS 90 avvecklades 2004 efter beslut 2004/05:5 [12], då det bedömdes mer kostnadseffektivt att återuppgradera RBS 70 än att vidmakthålla RBS 90. Systemet återtogs dock ur förråd av brigadluftvärnet och används 2026 av Norrbottensbrigadens brigadluftvärnskompani [14].

BOLIDE och RBS 70 NG

BOLIDE presenterades 2003 [17] och levererades från 2005. Det är en modern allmålsrobot med programmerbart zonrör och hyperhastighet (Mach 2+). BOLIDE har räckvidd upp till 9 km och kombinerar RSV med splittermantel. RBS 70 NG (New Generation) med autotracker och integrerat värmesikte presenterades 2011 [17]. Sverige tog 2019 ur förråd Robot 70 som en interimslösning för brigadluftvärnet [23].

Svenska eldenhetsversioner (EldE 70 B, C och D)

Eldenheten kallas EldE 70 i svensk tjänst. Renoveringen och moderniseringen REMO 70 var livstidsförlängande [34]. FMV skrev avtal om REMO 1996 och arbetet genomfördes 1997–2001 [35]. De renoverade eldenheterna benämns EldE 70 B [37]. Ett 40-tal eldenheter inklusive robotar överfördes till Kustartilleriet och Amfibiekåren, som var med och finansierade REMO [35].

Inför Nordic Battlegroup 2008 anskaffades ett mindre antal mörkersikten BORC från Saab Bofors Dynamics. Eldenheterna med mörkersikte benämndes EldE 70 C [37][38]. De fick samtidigt IK-utrustning (IFF) från Thales, och en EldE 70 bemannades med fem personer [38]. Inriktningen var att eldenheterna skulle transporteras i det splitterskyddade fordonet PTGB 6 D 4×4 SPS Galten med bandvagnskärra 1922A [38]. Till PATGB 203 hade senast 2018 anskaffats inredningar för eldledaren vid EldE 70, med fast monterad stridsledningsterminal (SLT), datorbärbart fält (PC-DART) och FMB/LuLIS-mottagare. De ombyggda fordonen fick förrådsbenämningen LvStriPatgb 2034 A [36].

EldE 70 D är det svenska namnet på RBS 70 NG [37]. Siktet är ett IRV-sikte med mörkerförmåga redan i grundkonfigurationen, och det väger mindre än tidigare sikten [37]. Automatisk målfångning och målföljning gör att skytten bara grovriktar och med tumspaken väljer träffpunkt, vilket ger en stabilare robotbana och något längre räckvidd [37]. FMV mottog de första EldE 70 D med simulator och testutrustning efter sommaren 2024, efter systemprov med målflyg hos Saab Bofors Dynamics i Karlskoga i april där kedjan från radar PS-90 via SLT till siktet fungerade [37]. Brigadluftvärnskompaniet på Gotland genomförde en krigsförbandskurs som kulminerade i skarpskjutning med Robot 70 D, där det nya termiska siktet gav mörkerkapacitet [39]. Två nya simulatorer för EldE 70 D levererades till FMV i slutet av maj 2026 [46].

Återinförande och modern doktrin

2019 togs RBS 70 ur förråd efter en period av förrådslagring [23]. Beslutet följde Försvarsbeslut 2015 och kompletterades av investeringar i MSHORAD-plattformar, där RBS 70 NG integreras med Giraffe 1X-radar på bandvagn.

Anskaffningen fortsätter. I januari 2024 beställde FMV ett mobilt MSHORAD-system från Saab (kontrakt 2024–2026) som integreras på bandvagnen BvS10: en eldenhet baserad på RBS 70 NG och en radarenhet baserad på Giraffe 1X, sammankopplade via ledningssystemet GBAD C2. Systemet ska utvärderas som nytt rörligt närluftvärn för brigaderna inför en eventuell större serieanskaffning [15]. Syftet är att undersöka om robot 70 och sensorenheter på bandvagn ökar rörligheten och förbättrar skyddet mot lufthot, och leveranserna skulle starta i början av 2025 [31]. MSHORAD vidareför därmed den mekaniseringsidé som Robotsystem 90 (RBS 90) var pionjär för.

Saab genomförde hösten 2022 förevisningsskjutningar med MSHORAD i Karlskoga inför representanter från över 15 länder. Det skedde med fem skjutningar, varav två i mörker, mot drönare, en monterad helikopterkropp och ett bogserat luftmål, alla med träff [40]. Fordonet var det lätta stridsfordonet Mars från tjeckiska Svos, och sensorn Giraffe 1X hade en instrumenterad räckvidd upp mot 75 km. Lettland blev första exportkund [40]. Sverige valde Bandvagn 410 som fordon för eldenhet och radar. Det första skottet från svenskt MSHORAD avfyrades den 28 januari 2025 som ett kontrollskott utan personal i fordonet, med tryck- och bullermätning, och senare samma vecka genomfördes skjutning med personal i fordonet [41]. Lavetten med siktet har plats för tre robotar [41].

Internationell användning och export

RBS 70 har exporterats till flera länder, bland annat Finland, Malaysia, Estland och Indonesien. De flesta exportversioner inkluderar BOLIDE-roboten och NG-sikte. Systemet har utvärderats i konflikter, exempelvis Ukraina 2022–2024, där det effektivt bekämpat ryska attackhelikoptrar med DIRCM-skydd [19].

Vid 2006 hade 18 länder anskaffat RBS 70. Under 2002–2005 hade Finland, Australien, Tjeckien, Lettland och Litauen gjort beställningar, och Sverige och Norge var de största kunderna. Bland övriga användare fanns Venezuela, Argentina, Dubai, Bahrein, Singapore, Indonesien, Malaysia, Pakistan, Thailand och Irland, och även USA hade några system [34]. Tre kompanier RBS 70 skulle föras över till Lettland [34]. Vid Nordic Battlegroup 2008 ingick RBS 70 med 4–8 eldenheter och 2–3 UndE 23 [34]. Vid 2023 användes robot 70-systemet av över 15 länder [40]. I Ukraina uppges RBS 70 ha skjutit ner stridsflyg, kryssningsrobotar och drönare [39], däribland iransktillverkade drönare [42]. Ukrainska luftvärnssoldater som utbildats av svenska instruktörer pekade 2023 ut avsaknaden av mörkerförmåga som den enda kritiken mot systemet [42].

Jämfört med system som Stinger (USA) och Piorun (Polen) är RBS 70 tyngre men mer precis.

Andra system och komplettering

Försvarsmakten har implementerat ett skiktat försvar:

• Långräckvidd: Patriot (RBS 103)
• Medelräckvidd: Robot 98 (IRIS-T SLM T), Robot 100 (IRIS-T SLM, från 2028)
• Korträckvidd: RBS 70 NG, RBS 102 Piorun

Piorun (RBS 102) Foto: Mesko

Framtiden

RBS 70 NG befinner sig 2026 inte i slutfasen av sin livscykel utan i en aktiv moderniseringsperiod. Systemets framtid definieras inte av robotens räckvidd utan av hur väl det kan integreras i nätverksbaserat luftförsvar och möta den exponentiella ökningen av små UAV:er och kryssningsrobotar.

Den viktigaste tekniska utvecklingslinjen är mjukvara snarare än hårdvara. NG‑siktets autotracker förbättras kontinuerligt via algoritmuppdateringar för att bättre särskilja små mål i bakgrundsbrus. Detta är avgörande i urban miljö där civila värmekällor annars skapar falska kontraster.

UAV-hotet

Små drönare förändrar ekonomin i luftförsvar. En UAV för några tusen dollar kan tvinga fram en robotinsats för hundratusentals kronor. RBS 70 NG möter detta genom programmerbart zonrör och hög precision, vilket minskar behovet av upprepade skott [4].

Laserstyrningen ger dessutom en unik fördel mot svärmar: roboten kan bekämpa mål som saknar stark IR-signatur och som är för små för radarmålsökare. Begränsningen är operatörsbelastning: systemet kräver visuell spårning.

Ekonomi och kostnadsjämförelse

Efter 2022 har ekonomi blivit en avgörande faktor i luftförsvar. Ukrainakriget visade att förbrukningstakt och produktionskapacitet kan vara viktigare än enskild robotprestanda. Därmed har jämförelser mellan Stinger, Piorun och RBS 70 blivit en fråga om kostnad och produktionstakt snarare än bara teknik.

Ett amerikanskt kontrakt från 2022 omfattade 1 300 FIM‑92 Stinger till ett värde av 624 miljoner USD [25]. Det ger ett uppskattat styckpris på cirka 480 000 USD per robot. Produktionstakten låg då kring 40 robotar per månad, med målet att nå 60 per månad till 2025 [27]. Stinger var alltså inte dimensionerad för långvarig högintensiv förbrukning utan omfattande industriell uppskalning.

Polen beställde parallellt 3 500 Piorun‑robotar samt 600 avfyringsenheter för 3,5 miljarder PLN. Beroende på hur systemkostnader fördelas motsvarar detta cirka 200 000–250 000 USD per robot. Produktionskapaciteten uppges överstiga 1 000 system per år, vilket är högre än Stingers fredstida tillverkningstakt. Den polska strategin prioriterar volymproduktion och snabb ersättning av förbrukade lager.

Ett direkt europeiskt jämförelsefall kom från Slovakiens VSHORAD‑upphandling 2023. Där erbjöds 12 RBS 70‑system för 39,5 miljoner euro, medan 36 Piorun‑system erbjöds för 65,9 miljoner euro. Det motsvarar ungefär 3,3 miljoner euro per RBS 70‑eldenhet jämfört med cirka 1,8 miljoner euro per Piorun‑system [24]. Skillnaden speglar två fundamentalt olika designfilosofier: RBS 70 är ett långlivat precisionssystem med avancerad optik och uppgraderingsbar elektronik, medan Piorun är optimerat för massproduktion och lägre styckkostnad.

RBS 70 NG befinner sig därmed i ett annat ekonomiskt skikt än axelavfyrade IR‑robotar. Styckpriset för BOLIDE är inte offentligt. I december 2025 beställde Litauen BOLIDE-robotar för 3 miljarder kronor, med leveranser 2028–2032 [18]. Kostnaden per bekämpning är högre, men systemet erbjuder motmedelsresistens, längre räckvidd och högre träffsannolikhet mot kvalificerade mål.

Ur doktrinärt perspektiv innebär detta att RBS 70 inte konkurrerar direkt med Stinger eller Piorun. I ett lagerförsvar används billigare IR‑robotar mot massmål och UAV‑svärmar, medan laserstyrda system reserveras för mål där störfasthet och precision är kritiska.

Doktrinär roll

Framtida brigadluftvärn bygger på lagerförsvar. RBS 70 NG fyller rollen som precisionsvapen mot kvalificerade mål: attackhelikoptrar, kryssningsrobotar och större UAV:er. Billigare system hanterar masshot.

Systemets livslängd förväntas sträcka sig långt in på 2030‑talet genom mjukvaruuppdateringar och förbättrade sensorer snarare än ny robotdesign.

Video

Diskutera på SoldF

Robot 70 / 70D / NG, Robot 90 och MSHORAD (RBS 70 / RBS 90) – SoldF Forum

Källor

• [4] RBS 70 NG – teknisk dokumentation – Saab Dynamics (Länk)
• [12] Prop. 2004/05:5 – Vårt framtida försvar, avvecklingsbeslut RBS 90 (Länk)
• [13] Saab förstärker luftvärnssystemet RBS 70 NG med ny robot – Saab, maj 2026 (Länk)
• [14] Luftvärnet återtar och utvecklar förmågan – Norrbottens regemente (I 19), Facebook, juni 2026 (Länk)
• [15] Nytt Lv-system med robot 70 NG och radar Giraffe 1X – Vårt Luftvärn nr 2 2024 (Länk)
• [16] Luftvärnsreglemente Luftvärnstropp robot 70 (LvR Lvto rb 70) – Försvarsmakten, 2003 (M7741-140223)
• [17] RBS 70 NG – Saab, produktsida (Länk)
• [18] Saab receives order for RBS 70 Bolide missiles from Lithuania – Saab, 31 december 2025 (Länk)
• [19] Noteringar om användningen av burna luftvärnsrobotar i Ukraina – Peter Svantesson, FOI Memo 8312, 29 november 2023 (Länk)
• [20] Robotsystem 70 – Arboga Robotmuseum (Länk)
• [21] Robotsystem 70 – Wikipedia (Länk)
• [22] Robotsystem 90 – Wikipedia (Länk)
• [23] Nygammalt luftvärn ska skydda armébrigaderna – Försvarsmakten, 2019-01-23 (Arkiverad länk)
• [24] Piorun MANPADS Headed to Slovakia: We Know the Details – Defence24 (Länk)
• [25] Raytheon Missiles & Defense awarded $624 million for Stinger missile production – Raytheon, 2022-05-27 (Länk)
• [26] RBS 70 – Wikipedia (engelska) (Länk)
• [27] Stinger missile production to rise 50% by 2025, US Army says – Janes (Länk)
• [28] RBS 70 – Manportable Air Defence Missile System – Saab Bofors Dynamics, produktblad DA-01-644-E-P, 2002
• [29] Stor satsning på luftvärn – Försvarsmakten, Luftvärnsregementet, 2026-03-09 (Länk)
• [30] Från infanterikanoner till robotar – Saab, 2021-06-13 (Länk)
• [31] Steg mot mobilt luftvärn – Försvarets Forum 1/2024, s. 5, Försvarsmakten
• [32] Robotsystem 70 – Göta luftvärnskår (Lv 6), mil.se, sidan reviderad 1999-09-25
• [33] Robot 70 – Armémuseum, DigitaltMuseum (Länk)
• [34] Vårt Luftvärn nr 1–2/2006, s. 12–13, RBS 70 på väg mot Nordic Battle Group
• [35] Vårt Luftvärn nr 3/2018, s. 15–16, EldE 70 – en ”pigg” 50-åring
• [36] Vårt Luftvärn nr 3/2018, s. 16–17, Vad händer på luftvärnsfronten under Patriots paraply?
• [37] Vårt Luftvärn nr 3/2024, s. 10, Snart levereras EldE70 D
• [38] Vårt Luftvärn nr 1–2/2007, s. 3–5, Luftvärnskompani 07
• [39] Vårt Luftvärn nr 1/2025, s. 14–15, Vässat luftvärn övar på Gotland
• [40] Vårt Luftvärn nr 1/2023, s. 12–13, Lyckade skjutningar i Karlskoga: Saab premiärvisade utvecklat luftvärnssystem
• [41] Vårt Luftvärn nr 3/2025, s. 4–5, Första skottet med MSHORAD
• [42] Vårt Luftvärn nr 3/2023, s. 3, Kriget fortsätter!
• [43] Vårt Luftvärn nr 1–2/2001, s. 5, Robot 70 i Amfibiekåren
• [44] Vårt Luftvärn nr 3–4/2006, s. 16, Luftvärnsregementet
• [45] Vårt Luftvärn nr 1–2/2005, s. 4–5, Försvarsbeslut 2004
• [46] Vårt Luftvärn nr 3/2026, s. 14, Nya simulatorer för robot 70 levererade till FMV

Senast uppdaterad: 2026-10-02