Pansarterrängbil 180 (Patgb180) – Sisu

Pansarterrängbil 180 (Patgb 180) – SISU XA-180 eller kort och gott SISU som den oftast kallas, har under 1990 och tidiga 2000-talet varit den svenska utlandsstyrkans sanna arbetshäst. Namnet XA-180 står för motorstyrkan som är ca 180 kW (236 hk).

Patgb 180 är ett sexhjulsdrivet trupptransportfordon med en enklare beväpning i form av en Tung kulspruta 12,7 mm (Kulspruta 88). Fordonet är förhållandevis rymligt och har betydligt större innervolym än många motsvarande fordon från andra länder; tyska Fuchs, ryska BTR-60/70/80, mfl.

Fordonet är allmänt omtyckt och bevisat en bra lösning för fredsbevarande uppdrag, vilket är den typ av uppdrag Sverige oftast deltar i. XA-180 har en bra kombination av beväpning, komfort, lastutrymme, minskydd, skydd mot splitter och finkalibrig eld, hastighet på landsväg, inlärningstid och en acceptabel terrängframkomlighet. För fredsframtvingande och högriskuppdrag som i större grad påminner om reguljärt krig är dock andra fordon mer lämpande. Patgb XA 180 har till stor del ersatts av den modernare Pansarterrängbil 203 (Patgb 203) som är en vidareutveckling av samma fordon av samma tillverkare Patria (fd Sisu) men med modernare elektronik, kraftigare skydd och tyngre beväpning.

Historia

I Finland började utvecklingen av ett bepansrat trupptransportfordon 1979. 1980 ombads två företag ställa upp med varsitt fordon. Det finska företaget SISU deltog och hade den 31 oktober 1983 sin första XA-180 klar för test hos den finska försvarsmakten.

Testen utföll väl till SISUs fördel och den 22 december beställdes 50 st fordon av det finska försvaret, varav 9 st för finsk FN-tjänst. Ytterligare vagnar beställdes snart och idag har över 700 st vagnar i olika konfigurationer tillverkats av XA180/185 serien. De allra flesta i tjänst i Finland. Bland finska soldater kallas de oftast för PaSi efter det ursprungliga namnet Panssari Sisu. Vagnen har exporterats bl.a Sverige, Norge, Irland, Österrike och Ghana. I samtliga länder främst som fordon i fredsbevarande FN-tjänst.

Svensk historia

De svenska FN-styrkorna på Cypern och i Kongo under 1950-60-talet hade stor framgång när de var utrustade med den svenska hjulgående pansar-lastbilen Terrängbil m/42 KP, vanligen kallas KP-bilen,  från 1940-talet.

I december 1987 fick FMV i uppdrag av regeringen att köpa in 4 st pansarbilar för den svenska FN-styrkan i Libanon (UNIFIL). Svenska armén genomförde 1987/88 försök med bepansrade trupptransportfordon med skydd mot splitter. Bland dessa fanns SISU XA-180.

FMV beställde i januari 1988 4 stycken SISU XA-180 av SISU Oy Sisu-Auto AB för ca 2 milj. kronor styck. De skulle beväpnas med en Tung kulspruta 12,7 mm (Kulrpsuta 88) och 6 rökkastare av svenskt fabrikat. Ett av argumenten för att välja den finska vagnen var att den redan fanns i ett ganska stort antal i missionsområdet i Libanon hos den finska styrkan. Vagnarna levererades under april/maj 1988 och var till en början beväpnade med 7,62 mm Kulspruta ( Ksp 58) i väntan på den tunga kulsprutan. I mars 1989 kunde vagnarna ombeväpnas som det urpsungligen var tänkt.

Uppställda vagnar under rast.
Kompaniskjutning på Zlatare, Kosovo.
Foto: ©2002 Nicklas Nessemo

Ytterligare ett antal vagnar anskaffades 1992 för att användas i den svenska FN-insatsen i Makedonien (FYROM),  ca 10-15 vagnar fanns kvar fram till 1994.

Behovet av en större numerär hjulgående fordon ökade när Sverige skulle sända ner en bataljon till Bosnien 1992, BA-01. Lösningen för Sverige var att leasa ett antal vagnar från Finland. Av de 70 vagnar som 2003 var i svensk tjänst tillhörde 26 Finland och skulle återlämnas årsskiftet 2003/04. De ersattes då av den nyinköpta Patria XA-203 – Pansarterrängbil 203 (Patgb 203) från finska Patria (fd SISU) . Vagnarna tjänstgjorde många år på Balkan, både i Bosnien och Kosovo. De har hållit förvånansvärt bra, trots att de används flitigt och hårt konstant under många år och utan möjlighet till längre översyn.

Idag används vagnarna i Sverige i en moderniserad version bl.a hos Flygbasjägarna där bänkarna ersatts av nyare moderna individuella stolar.

Band eller hjul

I utlandstjänst är det oftast att föredra ett hjulgående fordon då man till största delen förflyttar sig på någorlunda markerade leder och vägar och såldes inte behöver förflytta sig helt dolt inne i terrängen, till sådant krävs bandgående fordon. Det händer dock relativt ofta att man kör fast med fordonet på dåliga, leriga och porösa vägar då vagnen är så pass tung.

Slirskydden hö. bak. Hö. propellerhus kan även ses.
Foto: ©2002 Nicklas Nessemo

Bandgående fordon är tyngre, kräver mer underhåll och drivmedel samt tar sig fram långsammare på vägar och kostar flera gånger mer i inköp. De sliter även hårdare på miljön och vägarna.

Motor och växellåda

Motorn är en 6-cylindrig SISU lastbilsmotor som upplevs av de flesta som väldigt klen. 236 hk på över 15 ton är i minsta laget för att ta sig fram i branta backar på dåliga vägar och minimalt för att köra i ren terräng. Motorn får jobba hårt och blir ofta väldigt varm, speciellt eftersom lufttemperaturen i de länder den tjänstgör är relativt hög jämfört med Sverige och Finland. Lösningen är att köra sakta i uppförsbackar och låga växlar med höga varv så att den kyler. Under skarpa uppdrag kan vagnchefen i nödfall tömma i några flaskor dricksvatten i kylarens luftintag under gång då den sitter lättåtkomligt på taket.

Växellådan är en automatväxellåda med separat terrängväxel. Automatlådan gör att utbildningstiden för förarna kan hållas väldigt kort. Det är väldigt viktigt i en organisation som vi har där man rekryterar nya soldater var 6:e månad och som dessutom inte är yrkessoldater eller oftast inte ens är utbildade på vagnen i fråga. Det tar betydligt längre tid att lära sig köra rätt med en manuell låda i terräng och risken för att köra sönder fordonet med manuell låda är större, även om en mycket skicklig förare tar sig fram bättre med manuell låda än med automat. Kravet för att få bli förare är att man har ett lastbilskörkort civilt eller militärt.

Förarmiljö

Förarmiljön är spartansk med enkla visare och instrument som känns igen från en vanlig tidig 80-tals lastbil. Både föraren och vagnchefen har öppningsbara takluckor. Det mesta känns igen från en civil lastbil men lite skiljer; manöverlåda för det automatiska brandsläckningssystemet, avfyrningsknapp för rökkastarna. Ett snöre för kraftiga tryckhornen sitter i taket (tuta). Kraftig tuta är ett av de största hjälpmedlen för att ta sig fram när det krisar.

Föraren är den enda som har en någorlunda bekväm sittmiljö då de flesta vagnar bytt ut det lilla obekväma lilla plastsätet mot en riktig lastbilsstol.

Sikten är förhållandevis god för att vara ett bepansrat fordon. En tvådelad vindruta och ett fönster i vardera sidodörr, samtliga av skottsäkert glas. Med ett snöre på insidan kan dra ner stålluckor med en siktspringa för vindrutorna med om man skulle bli beskjuten, men på luckorna för sidorutorna måste man gå ut och skruva fast dem utifrån vilket är klar nackdel när man väl behöver det.

Amfibisk

Ursprungligen var fordonen fullt amfibiska och utrustande med propellrar. De kunde ta sig fram i 8 km/h i vatten. På de svenska vagnarna har man i de flesta fall monterat bort propellrarna då det numera är förbjudet att simma med fordonet eftersom det enl. rykten skall ha skett olyckor i Finland i samband med detta . Egentligen borde de vara fullt amfibiska fortfarande, då man inte satt på något extrapansar dock kan den ökade vikten av den tornkransen för skytten ökat vikten till en kritisk nivå.

Detta har oftast inte varit något problem då den amfibiska förmågan inte krävts i de områden den tjänstgjort på främst Balkan. På Balkan är sjöar och djupa vattenhinder inte lika frekventa som den terräng i Finland som vagnen ursprungligen utvecklades för.

Beväpning

Kulspruta 88

Vagnen är inget stridsfordon utan ett trupptransportfordon och har således endast en beväpning bestående av en Kulspruta 88 ( Ksp 88, Tung Kulspruta 12,7), oftast kallad HMG efter engelskans Heavy Machine Gun. HMG:n sitter i ett i ett bepansrat öppet torn som kan vridas av skytten med muskelkraft. Ammunitionen är vanligen Spårljusbrandsprängprojektil, SLBRSPRJ. Mer om Ksp88 »

SISU XA 180
Ksp 88 under eldgivning. Obs länken i luften.
Foto: ©2002 David Erenger

Rök

Som skydd för vagnen finns 6 st rökkastare som avfyras elektroniskt. normalt körs inte med rökkkastare laddade då det finns en risk för vådaskott eftersom tändningen är elektrisk. Röken är av fosfor och ger brännskador i fall man får den på sig samt att den inte är IR-säker. En annan typ av rök skulle vara att föredra då man i utlandsstyrkan oftast rör sig bland civila männsikor.

Skyttegrupp

Utöver vagnens egna beväpning medförs normalt en mängd vapen, granater och ammunition i vagnen för skyttegruppen. Dessutom kan man avge eld från luckorna eller från de totalt 8 st små skottgluggarna med automatkarbin eller kulspruta.

Stridsutrymme

Stridsutrymmet är ofta modifierat av soldaterna på de flesta vagnar sedan tiden i Bosnien. Bl.a. är de flesta ryggstöd och säkerhetsbälten borttagna för att ge mer plats åt utrustning. På senare år försöker man återställa dem någorlunda, men reservdelsleveransen till utlandsstyrkan tar lång tid och andra reservdelar prioriteras. Andra ändringar är att man ofta har fixat en sittdyna och trälåda att stå på åt den sk Tailgunnern som konstant måste hålla utkik bakåt.

Modifierat stridsutrymme. Sittdyna för tailgunner, mm. Besättningens stridsutrustning hänger på resp. plats.
Foto: ©2002 Martin Hansson

Komfort

Normalt åker nio man i vagnen; förare, vagnchef, HMG-skytt samt sex skyttesoldater. I de två luckorna bak brukar minst två man stå. Att sitta bak i stridsutrymmet är inte bekvämt då man inte kan sitta upprätt pga den låga takhöjden och att sätena är placerade så högt upp på hjulhusen. Av säkerhetsskäl måste man alltid bära hörselskydd och hjälm vid all färd i vagnen, vissa kräver även kroppsskydd. Att ligga på golvet eller på sitsarna är bekvämare, men förbjudet av säkerhetsskäl. Det blir mycket varmt nere i stridsutrymmet och de flesta blir väldigt “komiga” i värmen, den obekväma sittställningen och av att inte se ut. Att stå upp i en av luckorna är betydligt bekvämare och mindre uttröttande.

Nystädat originalutseende i XA 185 vagn på SWEDINT.
Sett bakåt från vagnchefsplatsen på vagnens högra sida.
Närmaste stolen är för signalisten. Man kan se skottgluggarna, krokarna för HMG-piporna och brädan som HMG-skytten står på.
Foto: ©2002 Henrik Svensk

Utrustning

En normal skyttegrupp medför en otroligt mängd utrustning som måste vara snabbt åtkomlig. Då man kan få en uppgift att lösa med kort varsel. Därför har många fixat upp praktiska transparenta fickor på väggarna i vilka man kan ha små prylar. Bl.a. medförs utrustning för minvarning, pärm med protokoll, kartor över hela området man verkar i, utrustning för mobil fordons/person-kontroll, mat och dricksvatten för tre dygn, sjukvårdsutrustning, avspärrningsband, ficklampor, Cyalum-lysstavar samt en hel del ammunition, granater och mörkerutrustning. Varje soldat medför dessutom så gott som alltid fullpackad stridspackning och full stridsutrustning. På taket finns två packlådor i vilket man lägger allehanda tillbehör såsom spännband, motorolja och annan gruppmateriel. På taket medför man även ett antal Jeepdunkar med extra diesel, spanska ryttare för avspärrning fordonskontroller, högantenn 2/k och ett 10-tal meter taggtråd (concertina). Vagnen är så pass rymlig att man kan packa med sig all gruppmateriell inklusive tält och kravall-utrustning, sk fältlastning

Soldater i stridsutrymmet. Grg på golvet th.
Foto: ©2002 Mathias Hedlund

Bakdörrarna

Genom bakdörrarna tar sig soldaterna i/ur stridsutrymmet. Det finns en förslutningsbar skottglugg på vardera dörr samt ett bepansrat litet fönster. På den vänstra dörren finns ett block för vinschning och på den högra en “Spade Gräv”. Dörrarna låses med en hasp över handtaget från insidan. Dörrarna är tunga och går bra att öppna/stänga så länge marken är plan. Lutar vagnen kan är det otroligt tungt att stänga/öppna dörrarna då det sker enbart med muskelkraft. Man har ingen bra ställning eller hävarm/handtag att ta tag i inifrån när den skall stängas. I värsta fall får man putta igen utifrån, sen klättra upp och “dyka” in via en taklucka.

Bakdörrarna, obs steg-vajrarna och de borttagna propellerhusen.
Vagn på SWEDINT
Foto: ©2002 Henrik Svensk

Samband

Radio

Vagnen är utrustad med 2 st Radio 180 (Ra180) i fordonsenhet Radio 480 samt 1 st DART med skrivare. Det finns normalt 5 st uttag för Telehjälm 9. Normalt brukar föraren, vagnchefen, HMG-skytt, Tailgunner samt gruppchef ha telehjälm. Vagnchefen passar oftast ett nät (kompani/BAT-nät) samt DART och det andra nätet (normalt Plut-nät) passas normalt av gruppchefen eller någon annan med hjälm. Man kan även ställa in vilka som kan höra och svara på radiotrafiken med en enkel omställare. På så sätt kan man överlåta passningen av alla nät till t.ex. föraren om resten gör avsittning.

Internkommunikationssystem

Internkommunikationssystemet (Intercom) är normalt röstaktiverad men för att sända på radionätet måste man hålla in en switch på telehjälmen. Man kan använda vanlig bom-mikrofon eller strupmikrofon. Via telehjälmen kan man informera varandra om läget samt vad som sägs på de andra näten. Gruppchefen får dessutom se till att det han hör i hjälmen orienteras ner till soldaterna i stridsutrymmet- Nere i stridsutrymmet behöver man all information som kan förmedlas då man inte kan höra radiotrafiken, se vart man är eller vad som händer utanför vagnen.

CD-spelare

De allra flesta vagnar är idag utrustade med Bilstereo CD-spelare. Dessa är privat inköpta av soldaterna på tidigare missioner. De är normalt inkopplade så att man kan höra musik i telehjälmarna samt via högtalare i stridsutrymmet. Lite musik i vagnen gör vardagen så oerhört mycket lättare. Dock måste man självklart justera ljudnivån så att man kan passa radionäten.

Versioner

Trupptransport

Trupptransportversionen är den vanligaste och den som beskrivits ovan.
SISU XA 180

Ambulans

Sjukvårdsversionen håller ungefär samma standard som en civil ambulans men med betydligt bättre terrängframkomlighet och skydd mot splitter och finkalibrig eld än den civila versionen. Vagnen har inget torn utan en AC-anläggning på taket. Vanligen kallas vagnarna för ‘Sierra Tango’ beroende på dess anropssignal i utlandsstyrkan ST#, där # är ett nummer.

Reparation

Rep.-versionen har en enda stor hydraulisk bakdörr som öppnas uppåt, i övrigt skiljer den sig inte konstruktionsmässigt från den vanliga versionen. I stridsutrymmet har man fäst flertalet trälådor med verktyg. På taket medför man gastuber för svets/skärbränning samt extra utrustning för bärgning.

Rep.-version.
Foto: ©2002 Nicklas Nessemo

SISU XA-185

SISU XA-185 är de vagnar som tillverkats efter 1994, de är i stort identiska med SISU XA-180. XA-185 har bl.a. starkare motor och bättre växellåda. Dessa återfanns främst som utbildningsvagnar på SWEDINT i Almnäs, Sverige under tidiga 2000-talet. Man har även lagt in ett extra golv för föraren och vagnchefen samt även i stridsutrymmet. Detta ger bättre skydd mot minor och de  har ett säte för signalisten rakt bakom Vagnchefen. Varför de vagnarna inte direkt brukades i utlandstjänst i Kosovo där minskyddet skulle kunna gjort nytta är oklart.

Framtid

Video

Källor

FMVAktuellt 2/2002 s .26.

Instruktionsbok SISU XA-180

Tidskriften PANSAR nr 4/88 och nr 4/89
Historian om anskaffning till Libanon.