S 100 Argus (ASC 890) – Saab 340 AEW

S 100 Argus var Flygvapnets radarspanings- och ledningsflygplan, baserat på regionalflygplanet Saab 340 och utrustat med den svenskutvecklade radarn PS-890 Erieye. Systemet gav Sverige en förmåga som få länder har: att från hög höjd se lågt flygande mål på flera hundra kilometers avstånd och samtidigt leda jaktflyg mot dem. De två sista flygplanen, uppgraderade till ledningsversionen S 100D, mer kända som ASC 890 (Airborne Surveillance and Control), skänktes till Ukraina genom regeringsbeslutet den 29 maj 2024 [5]. Ersättaren S 106 GlobalEye är under leverans.

S100 Argus ASC890 Foto: ©2022 Henrik Svensk/SoldF.com

Bakgrund

En radar ser inte runt jordens krökning. En markbaserad radarstation upptäcker därför ett stridsflygplan som anfaller på 100 meters höjd först på fyra till fem mils avstånd, oavsett hur kraftfull radarn är. Det ger en försvarare bara några minuters förvarning.

EriEye AEW&C Täckning

Lösningen är att lyfta upp radarn. Från S 100:ans spaningshöjd på omkring 7 000 meter ligger radarhorisonten mot samma lågtflygande mål nästan 400 km bort. Ett enda flygplan i bana över Östersjön övervakar därmed en yta som skulle kräva ett stort antal markradarstationer, och ser dessutom bakom terrängskuggor och långt in på motståndarens territorium. Det är därför flygburen spaningsradar räknas till de mest efterfrågade och dyraste sensorerna ett litet flygvapen kan äga.

Konstruktion

Radarn PS-890 Erieye

Utvecklingen inleddes i mitten av 1980-talet när FMV gav Ericsson Microwave Systems (numera en del av Saab) i uppdrag att ta fram en flygburen spaningsradar under projektnamnet FSR-890 (Flygburen spaningsradar). Konceptet var radikalt: i stället för den roterande ”svamp” som amerikanska E-3 Sentry och E-2 Hawkeye bär valdes en fast, elektroniskt styrd antenn i en avlång balk ovanpå flygkroppen. Radarn provflögs 1987 på en inhyrd Fairchild Metro III och 1994 flög det första serieflygplanet på Saab 340.

PS-890 är en pulsdopplerradar av AESA-typ (Active Electronically Scanned Array) på S-bandet. Antennen är cirka 8 meter lång, väger cirka 800 kg och innehåller 192 sändar-/mottagarmoduler i galliumarsenid som riktar radarloben elektroniskt, helt utan rörliga delar. Det ger hög tillförlitlighet och gör att radarn kan flytta energin dit den bäst behövs: den kan bevaka hela sektorn brett och samtidigt punktbelysa enskilda mål med hög uppdateringstakt (track while scan).

Antennen spanar åt båda sidor med full prestanda inom 120 grader åt vardera hållet, medan sektorerna rakt fram och rakt bak inte täcks. Flygbanan läggs därför upp så att antennsidorna vetter mot bevakningsområdet. Den instrumenterade räckvidden är 450 km och ett jaktplansstort mål upptäcks typiskt på cirka 350 km, även i telestörd miljö. Radarn har samtidiga luft- och sjömålslägen samt igenkänningsutrustning (IFF) och följer hundratals mål parallellt, inklusive små och lågt flygande mål som kryssningsrobotar.

Så fungerar systemet i luften

I praktiken går ett uppdrag till så här: flygplanet lägger sig i en cirkel eller ett stråk på patrullhöjd, med en av radarns långsidor vänd mot bevakningsområdet. Radarns svep ger en kontinuerlig lägesbild av allt som rör sig i luften och till sjöss inom räckvidden, och identifieringsutrustningen (IFF) sorterar automatiskt ut egna och allierade enheter från okända mål.

Vad som händer med den bilden skiljer sig mellan versionerna. I S 100D/ASC 890 sammanställs den ombord på tre operatörsplatser, som delar upp arbetet mellan radarövervakning, ledning av jaktflyg och övriga sambandsuppgifter. Besättningen kan alltså själv upptäcka, identifiera och prioritera mål, och sedan leda jaktflyg eller fartyg direkt mot dem via Link 16 och andra datalänkar, utan mellansteg via marken. Det äldre S 100B saknade dessa operatörsplatser: flygplanet fungerade i stället som en ”flygande antenn” som länkade ner radarbilden till en markbaserad stridsledningscentral (StriC), där analys och ledning av jaktflyget skedde i stället.

Plattformen

Basen är regionalflygplanet Saab 340, som Saab utvecklade tillsammans med amerikanska Fairchild Aircraft från 1979. Fairchild byggde vingar, stjärtparti och motorgondoler medan Saab stod för 75 procent av utvecklings-, systemintegrations- och certifieringskostnaderna. Prototypen flög första gången den 25 januari 1983, och sedan Fairchild lämnade programmet 1985 har Saab tillverkat flygplanet på egen hand. Valet av en turbopropdriven plattform, billigare i drift än jetmotorer, gjorde Saab 340 till en kostnadseffektiv bas även för en flygburen radarplattform med krav på lång uthållighet.

S100 Argus ASC890 Foto: ©2022 Henrik Svensk/SoldF.com

Historik

Serieflygplanen beställdes 1992 och Flygvapnet tog emot sex flygplan med start 1997 [1]. De fick 1995 beteckningen S 100B Argus, efter jätten i den grekiska mytologin med hundra ögon. Flygplanen baserades först på Bromma och senare på Malmen i Linköping, där de opererades av 74. specialflygskvadronen. Utöver de sex radarflygplanen anskaffades även en renodlad transportvariant, Tp 100C (individ 100008) med plats för 31 passagerare [1].

S100 Argus ASC890 Foto: ©2022 Henrik Svensk/SoldF.com

Sex flygplan, skilda öden

De sex ursprungliga S 100B Argus fick olika öden när Flygvapnet successivt avvecklade den äldre radarn till förmån för nyare system:

Fullständig lista över Erieye-kunder, inklusive de nybyggda plattformarna, finns i avsnittet Erieye på export nedan.

Uppgraderingen till S 100D / ASC 890 (2004–2009)

Konceptet med markstyrd ledning (se Så fungerar systemet i luften ovan) passade det kalla krigets fasta ledningskedja, men gjorde systemet beroende av en störningsfri länk till marken. När de två utlånade flygplanen (100003, 100004) återvänt från Grekland uppgraderades de därför under 2004–2009 med ledningssystem, tre operatörsplatser ombord och Link 16 för Nato-interoperabilitet. Flygplanen fick beteckningen S 100D Argus, i dagligt tal ASC 890, och använde i radiotrafiken anropssignalen ”SKIBOX”, en blinkning till den takmonterade radarantennen. Moderniseringen var klar 2010.

Operatörsplatser ASC 890 under övningen Aurora 23 Foto: Amanda Gahm/Försvarsmakten

Donationen till Ukraina

Den 29 maj 2024 meddelade regeringen att båda ASC 890 skänks till Ukraina som del av det sextonde militära stödpaketet, det dittills största om totalt 13,3 miljarder kronor [5]. I donationen ingick utbildning, teknisk utrustning och metodstöd för luftbevakning och stridsledning. Överföringen samordnades med anpassningen av Ukrainas F-16-flygplan så att radarplanen ska kunna invisa dem mot mål. Det är samma två individer, 100003 och 100004, som tjugofem år tidigare lånades ut till Grekland.

Leveransen tog längre tid än många väntat: ukrainska besättningar utbildades i Sverige i över ett år, och under 2025 rapporterade svenska medier att flygplanen ännu inte överlämnats. I mars 2026 kom de första bilderna på ett ASC 890 i luften över Ukraina [7]. För Ukraina innebär systemet något landet helt saknat: förmågan att se ryska kryssningsrobotar, drönare och lågt flygande flygplan på långt avstånd och leda jakt mot dem.

I och med donationen saknar Flygvapnet sedan 2024 en egen flygburen radarspaningsförmåga. Ersättaren S 106 GlobalEye, en ombyggd affärsjet (Bombardier Global 6000) med den vidareutvecklade radarn Erieye ER samt sensorer för sjö- och markövervakning, är beställd i tre exemplar. De två första levereras i en interimskonfiguration för att korta glappet, medan det tredje och fullt konfigurerade flygplanet kommer 2029. Fram till dess har Sverige inget eget flygburet AEW-system.

Erieye på export

Erieye-radarn har blivit en av de största svenska försvarsexportframgångarna och bärs på tre plattformar:

• Brasilien: Beställde Erieye på Embraer EMB-145 (E-99) 1997 inom övervakningsprogrammet SIVAM. Fem flygplan levererades 2002–2003 och uppgraderas nu till E-99M med Erieye ER.
• Grekland: Fyra EMB-145H Erieye levererade 2003–2005, efter lånet av två svenska S 100B 1999–2003.
• Mexiko: Ett EMB-145 Erieye levererat 2004.
• Pakistan: Beställde fyra Saab 2000 Erieye 2006, levererade 2009–2010. Ett flygplan förstördes och två skadades i attacken mot flygbasen Minhas 2012. Kompletterande beställningar har därefter byggt upp flottan till nio flygplan, det sista levererat till Minhas 2 juli 2024 [11].
• Saudiarabien: Beställde två Saab 2000 Erieye 2010, levererade 2014.
• Thailand: Två f.d. svenska S 100B, ombyggda till Saab 340 Erieye, levererade 2010 och 2012. Samverkar med thailändska JAS 39 Gripen i ett nätverksbaserat luftförsvar.
• Förenade Arabemiraten: Beställde två f.d. svenska S 100B, ombyggda till Saab 340 Erieye, 2009, levererade 2010 och 2013. Pensionerades 2020 när landets första GlobalEye levererades och såldes 2023 vidare till Polen.
• Polen: Beställde de två f.d. emiratiska Saab 340 Erieye i juli 2023, levererade till Gdynia 6 mars 2024 (reg 3401) och 10 juni 2024 (reg 3402).
• Ukraina: Två f.d. svenska ASC 890, donerade genom beslutet 2024.

Video

Källor och referenser

• [1] Svenskt Flyghistoriskt: Tp 100 – historik och FV
• [5] Regeringen: Militärt stödpaket 16 till Ukraina (maj 2024)
• [7] The Aviationist: Saab 340 AEW flying in Ukraine (mars 2026)
• [11] Militarnyi: Saab delivers last Saab 2000 Erieye AEW&C aircraft to Pakistan (juli 2024)

Senast uppdaterad: 2026-08-31