(inom parentes Terrängbil 13 – Tgb 13)
Längd: 4,35 m (5,35 m)
Bredd: 1,9 m
Höjd: 2,17 m
Tjänstevikt: 2 400 kg (2 820 kg)
Totalvikt: 3 300 kg (4 400 kg)
Max Släpvikt: 1500 kg (2 000 kg)
Maxlast: 900 kg (1 580 kg)
Motor: Rak 6 cyl vätskekyld Volvo B30 A motor
Motorstyrka:117 hk (86 kW) vid 4 000 varv/min
Vridmoment: 206 Nm (21 kpm) vid 2 500 varv
Drivmedel: Bensin, 84 liters tank.
Växellåda: Manuell
Antal hjul/drivna hjul: 4×4 (6×6) framhjul kan kopplas ur.
Axelavstånd: 230 cm (230+105 cm)
Spårvidd Fram/bak: 154 cm (154/154 cm)
Vändradie: 5,8 m (7,2 m)
Max hastighet: 80 km/h (70 km/h)
Passagerare: Förare + 6 st
Markfrigång: 38 cm
Vadningsförmåga: 70 cm
Stigningsförmåga: 39° ( 31°)
Sidlutningförmåga: 22°
Beväpning: Kulspruta 58 monterad i lavett på taket. Vissa versioner med Pv-pjäs/-robot.
Tillverkare: Volvo
Terrängbil 11 (Tgb 11) och dess övriga versioner är en vidareutveckling av Volvos tidigare Tgb 903, populärt kallad ”Valpen” eller Laplander. Tgb 11 eller Volvo C300 som serien civilt heter, är konstruerad för att kunna framföras på både landsväg och i terräng. Bilen har visat sig ha mycket bra terrängframkomlighets egenskaper och har nu varit i tjänst under många år.
Konstruktion
Komponentgemenskapen mellan de olika modellerna är mycket hög. Fordonen är byggda på stel ram med stela hjulaxlar med portalväxlar upphängda i bladfjädrar. Karossen är en frambyggd plåtkaross med avbärarlister i trä. Fordonen driver på samtliga hjul, men framhjulsdriften kan kopplas ur inifrån förarhytten.
På landsväg kan fordonen nå hastigheter på strax över 80 km/h. Tgb 11 som är den kortaste av fordonen blir på grund av det relativt korta hjulavståndet och den höga tyngdpunkten, i förhållande till bilens bredd, väldigt skakig och sladdrig vid höga hastigheter.
Förarhytten
I den svenska terrängen är det fördelaktigt med relativt smala fordon och bredare fordon som t.ex. HUMVEE skulle ha stora svårigheter att kunna komma fram längs de smala skogsstigarna.
Vid terrängkörning kopplas allhjulsdriften och differentialspärrar in för maximal terrängframkomlighet. Tyvärr drar fordonet mycket bränsle och en dieselmotor hade kanske varit att föredra. Många civila ägare byter ut Volvo B30-motorn mot annat diesel-alternativ för att minska driftkostnaderna.
Historia
Försvarsmakten började under 1960-talet diskutera om en ersättare till Terrängbil 903 Valpen/Laplander (Tgb903). Grundkonceptet var man nöjd med men nya uppgifter ställde nya krav.
De nya kraven var bl.a.
- Större utrymmen
- Större lastförmåga
- Bättre terrängframkomlighet
- Upp till 16 man trupptransport för att ersätta cykeltolkning vilket var praxis vid denna tidpunkt.
- Amfibiskt spanings/jägar-fordon (ströks senare av kostnadsskäl)
1967 påbörjades arbetet. Konstruktören Nils Magnus ”Måns” Hartelius som skapat Valpen fick även denna gång uppgiften att ta fram den nya modellen.
”Projekt 4140”, den nya terrängbilsgenerationen, omfattade ett flertal varianter både två, tre och fyraxliga. Den fyraxliga åttahjulsdrivna versionen ströks senare ur programmet pga kostnadsskäl och marginell prestandaförbättring.
Den tvåaxliga grundversionen, kodnamn ”4141”, var bredare men för övrigt ganska lik Valpen. Motorn var Volvos B20 (82 hk).
Den treaxliga versionen, kodnamn ”4143” försågs med B30 motorn (3-liters sexan från Volvo 164). För att motorn skulle passa bättre i en terrängbil, dvs få en högre och jämnare vridmomentskurva, trimmades den ned till 117 hk.
Under 1972 tillverkades en liten förserie av basversionen på 61 fordon som testades flitigt av både FMV och Volvo.
Följande förändringar genomfördes efter provserien.
- B20 motorn i 4141 ersattes mot samma B30 motor som 4143
- Ny utformning av dörrar, fönster, kofångare.
- Bredare och kraftigare portalaxlar (mindre risk för vältning)
- Under försommaren 1974 startade serietillverkningen.
Vinnare Paris – Dakar 1983
1983 ställde Volvo Lastvagnar upp i det välkända ökenrallyt Paris-Dakar. Med två team och bilar med endast mindre modifikationer lyckades de vinna loppet i klassen lastbilar upp till 10 ton. Detta trots att besättningen vare sig hade erfarenhet av biltävlingar eller körning i ökenterräng. De små modifikationer som gjordes var: utanpåliggande störtbåge, 310 liters extratankar, kommunikationsradio och topplockspackningar för afrikansk bensin.
Modeller
Det finns ett flertal olika modeller av Volvo C300 serien för olika uppgifter och funktioner, även civila.
I Försvarsmakten finns bl.a. följande:
Terrängbilar som börjar med siffran 11 är vidareutvecklingar av den tvåaxliga Tgb 11.
Bilar som börjar med siffran 13 är vidareutvecklingar av den treaxliga Tgb 13.
Även Terrängbil 20 är treaxlig. Inom parentes (civila beteckningen/projektnamn).
Terrängbil 11 – Tgb 11 (C303/4141)
Grundversionen och var under flera decennier ända in på 2000-talet den vanligast förekommande militära bilen i Försvarsmakten. Användes ofta av plutonsstab och vid rekognoscering, fortfarande ett antal kvar i tjänst.
Pansarvärnspjästerrängbil 1111 – PvPjTgb 1111 (C303/4151)
Två axlar men utan tak. Bilen är avsedd för pansarbekämpning, ursprungligen med 9 cm pansarvärnspjäs, men även med Rb 56 Bill.
Terrängbil 1112/1113 – Tgb 1112/1113 (C303/4141)
Radioterrängbil med två axlar. Har fyra radionät och tråd-anslutningar. I övrigt som standard Tgb 11. Personal: 3 st radiooperatörer.
Terrängbil 13 – Tgb 13 (C304/4143)
Mycket lik Terrängbil 11, skillnaden är att Terrängbil 13 har två stycken drivande bakaxlar och är en meter längre i bakdelen. Därav även vissa prestandaskillnader.
Terrängbil 1312 – Tgb 1312 (C304/-)
Radioterrängbil med tre axlar. Har en separat sambandshytt. Bilen har till uppgift att förbättra räckvidden av radiosambandet.
Terrängbil 1313 – Tgb 1313 (C304/-)
Stabsterrängbil med tre axlar och separat sambandshytt för stridsledning.
Terrängbil 1314A/1314B – Tgb 1314A/1314B (C304/-)
Sjukvårdstransportbil med tre axlar och separat extra rymligt sjukvårdsutrymme med plats för 4 stycken bårar och akututrustning.
Tgb 1321A/1321B
Batteriplatsbil med tre axlar och plats bakom förarutrymmet för en batteriplatsgrupp tillhörande ett artilleri eller granatkastarförband.
Terrängbil 20 – Tgb 20 (C306/4163)
Trupptransportbil med 3 axlar. Trupptransportflak med kapelltak. Plats för upp till 16 soldater på träbänkar. Lär mer på sidan om Terrängbil 20 »
Icke producerade prototyper
Prototyp Terrängbil 12 Amfibisk – Tgb 12 (-/4142)
Under 1972-73 gjordes försök med 5 prototyper i ”Projekt 4142”. Dessa var en variant av Tgb 13 med luftintag och avgasrör rakt ovanför motorn. Taket hade delvis kapell för snabb evakuering. Framdrivning med vattenjet-aggregat. Modellen ströks ur programmet när det var dags för massproduktion p.g.a. kostnadsskäl.
Mer information »
Prototyp Terrängbil 20 8×8 – Tgb 20 8×8 (-/4230)
8×8 Prototyp av C304 som från början var tänkt som Tgb 20.
19 soldater + förare rymdes. God hindertagningsförmåga, men C306 hade så bra framkomlighetsförmåga att merkostnaden inte ansågs komma till sin rätt.
Endast ett exemplar byggdes, men skrotades sedan till två släpkärror.
Mer information »
Video
Terrängbil 11 går under namnet Volvo C303 som du kan söka på.
Facebook Militära fordon köp och sälj
https://www.facebook.com/groups/250267915413504/Kvibergs
https://kvibergs.se/Blocket
https://www.blocket.se/annonser/hela_sverige/fordon/bilar?cg=1020&q=TGBI was wondering when the Tgb 11 was used for reconnaissance if it mounted weapons such as 7.62mm machine-guns or .50 cal machine-guns, like the Norwegians did with their G-Wagens. Or is more a case of it just carrying the scouting troops and their person weapons?
The Tgb 11 has a mount for the FN MAG 58 – Kulspruta 58.
The .50 cal called Kulspruta 88 (Ksp88), previously called Heavy Machine Gun – Tung Kulspruta 12,7 in the Swedish Armed Forces. It entered service in 1988 and was used for the Combat boat 90 which has three per boat. I’ve never seen a Ksp 88 mounted on a TGB 11.
The .50 cal – Ksp 88 became a popular weapon for vehicles serving in Swedish international peacekeeping missions and was mounted on the Sisu/Pasi – Pansarterrängbil 180 and later on the newer patrol vehicle Terrängbil 16 Galten.
4 Comments
Leave your reply.