Kaliber: 12 cm (120,25 mm)
Eldrörslängd: 1890 mm (1, 3.2), Yttre längd: m/41E 2126 mm, m/41F 2146 mm
Vikt pjäs (grupperad): Ca 285 kg (3.2), Lavett 9/ kg, Eldrör 85 kg, Stödplatta 130 kg
Totalvikt m/kärra 91: Ca 625 kg (1.2, 3.2)
Eldhastighet: 10–15 skott/min (Max 20 skott/min vid snabbeld), 3 Strix/ 20 sekunder (3.2)
Grupperingstid: ca 10 min (7)
Utdragningstid: ca 10 min (7)
Skjutvidd (Sgr m/94): Ca 9 km (Max) (1.2, 3.2)
Besättning: 7 soldater (PjC, 4 pjäsmän, 2 förare) (1.4, 3.2)
I tjänst: 1941 – Idag
12 cm Granatkastare m/41 (12 cm GRK m/41) är arméns tyngsta understödsvapen för indirekt eld på bataljonsnivå. Vapnet är en slätborrad, mynningsladdad pjäs som genom sin krumbaneeld kan bekämpa mål som ligger i skydd bakom höjder, skog eller i splitterskyddade ställningar. Systemet är en av hörnstenarna i markstridsförbandens förmåga att snabbt lägga stora mängder eld över ett målområde.
Bakgrund och Historik
Behovet av ett kraftfullt system för indirekt eld på bataljonsnivå blev tydligt under andra världskriget. Erfarenheterna från det finska vinterkriget visade att 12 cm granatkastare erbjöd en perfekt balans mellan eldkraft och rörlighet. Sverige valde därför att anskaffa den finska konstruktionen från Tampella (120 Krh/40), vilken ansågs vara den främsta i sin klass [1].
Sverige köpte in de första 219 pjäserna 1941 i utbyte mot svenska råvaror. Efter kriget inleddes storskalig licenstillverkning hos Husqvarna Vapenfabrik och Electrolux. Under kalla kriget förfogade Sverige över cirka 600 pjäser för att utrusta de 30 dåvarande infanteribrigaderna [3.2].
Konstruktion
m/41 är uppbyggd enligt Stokes-Brandt-principen och består av tre huvuddelar:
- Eldrör: Ett slätborrat stålrör med en slagmekanism i botten som kan ställas för fast eller avtryckbart slagstift.
- Lavett: En tvåbent konstruktion (bipod) utrustad med vätskedämpade rekylhämtare som möjliggör finriktning i höjd och sida via precisionsskruvar.
- Stödplatta: Den svenska m/41 har uppgraderats (variant F) med en tyngre, cirkulär stödplatta som förankrar pjäsen och fördelar rekylkraften, vilket förhindrar att pjäsen vandrar under eldgivning.
Ammunition
Vapnet kan skjuta en mängd olika granattyper med en projektilvikt på ca 18 kg:
- Sprängvinggranat m/94 (Sgr): Huvudammunition för bekämpning av trupp. Ger en splitterverkan jämförbar med 15,5 cm artilleri tack vare lodrätt nedslag [1.2].
- Pansarsprängvinggranat m/94 Strix: En slutfasstyrd granat med IR-sökare som letar upp pansarmål och slår ut dem genom takpansaret [3.1, 3.2].
- Rökvinggranat m/74 (FFV 266): Fallskärmsbromsad röksats som ger en tät dimma under 4 minuter [3.1].
- Lysvinggranat m/82: Belyser målområdet vid nattstrid.
Handhavande och Organisation
Pjäsgruppen består av sju soldater (Pjäschef, Pjäsman 1–4 samt två förare). Arbetet styrs av strikta kommandon:
- Pjäschef (PjC): Leder pjäsplatsen och kontrollerar att skjutorder utförs korrekt.
- Pjäsman 1 (Riktare): Sköter Riktinstrument m/44. Riktar pjäsen i bäring och elevation.
- Pjäsman 2 (Laddare): För in granaten i eldröret och släpper den på order ”Eld”.
- Pjäsman 3 (Hantlangare/Bubblare): Ansvarar för libellpassning (håller pjäsen i våg) under eldgivning.
- Pjäsman 4 (Ammunitionshanterare): Iordningställer ammunition, apterar tändrör och justerar deladdningar.
- Förare (2 st): Ansvarar för fordonet (t.ex. BV 206) och framkörning av ammunition [1.4].
Svenska förband (Utbildning och Produktion 2026)
Enligt nuvarande planer (2025–2030) utbildas granatkastarförband vid följande orter [1.4, 1.7]:
- I 19 (Boden): Utbildar granatkastarsoldater för norrlandsförbanden.
- P 4 (Skövde): Utbildar för mekaniserade bataljoner (både m/41 och GRKPBV 90).
- P 7 (Revingehed): Utbildar tunga enheter för södra militärregionen.
- Amf 1/Amf 4 (Berga/Göteborg): Utbildar för indirekt eld i skärgårds- och kustmiljö.
- K 3 (Karlsborg) & Livgardet (Kungsängen): Utbildar för rörliga lätta skyttebataljoner.
Internationell status och donationer till Ukraina
Baltikum: Under 1990-talet donerade Sverige ca 100–120 pjäser till Estland, Lettland och Litauen för att bygga upp deras försvar [5]. Estland mottog det största partiet (ca 165 st enligt Military Balance).
Ukraina: Det finns inga offentliga SIPRI-data på direkta svenska leveranser av m/41, men Litauen har officiellt donerat delar av sitt 120 mm-bestånd (inklusive pjäser av svenskt ursprung) till Ukraina sedan 2022 [6].
Video
Källor
- [1] Jaeger Platoon – Finland’s 120 mm mortars
- [2] Digitalt Museum / Armémuseum – Arkivdata
- [3] Wikipedia – Granatkastare m/41
- [4] Försvarsmakten – Befattningsguide: Granatkastarsoldat
- [5] SOU 2000:102 – Stöd till de baltiska länderna
- [6] Lithuanian MOD – Heavy Mortar Donations to Ukraine
- [7] Försvarsmakten, Brigadreglemente Armén Kompani, Grunder Tillägg 1 Vapenprestanda, 1998, Stockholm s.20
Senast uppdaterad: 2026-06-03





Leave a Reply
Lämna en kommentar