Granatkastare 12 cm m/41 (GRK 41)



12 cm Granatkastare m/41 (12 cm GRK m/41) är arméns tyngsta understödsvapen för indirekt eld på bataljonsnivå. Vapnet är en slätborrad, mynningsladdad pjäs som genom sin krumbaneeld kan bekämpa mål som ligger i skydd bakom höjder, skog eller i splitterskyddade ställningar. Systemet är en av hörnstenarna i markstridsförbandens förmåga att snabbt lägga stora mängder eld över ett målområde.

12 cm GRK m/41 draget av Terrängbil 16 Galten Foto: ©2016 Henrik Svensk/SoldF.com

Bakgrund och Historik

Behovet av ett kraftfullt system för indirekt eld på bataljonsnivå blev tydligt under andra världskriget. Erfarenheterna från det finska vinterkriget visade att 12 cm granatkastare hade hög eldkraft och god rörlighet. Sverige valde därför att anskaffa den finska konstruktionen från Tampella (120 Krh/40), vilken ansågs vara den främsta i sin klass [1].

Sverige köpte in 219 pjäser 1941–1944 i utbyte mot svenska råvaror [1]. Efter kriget inleddes storskalig licenstillverkning hos Husqvarna Vapenfabrik och Electrolux. Under kalla kriget förfogade Sverige över cirka 600 pjäser för att utrusta de 30 dåvarande infanteribrigaderna [3].

Originalet, 120 Krh/40, utvecklades av Tampella under 1930-talet. Den finska armén beställde det i december 1939 och fick de första pjäserna sent 1940. Finland levererade 120 pjäser till Sverige 1941–1942, 50 under 1943 och 49 under 1944, och 1942 gick hela årets tillverkning till Sverige. Finland behövde betala för råvaror från Sverige, och granatkastaren var en vara som svenskarna ville ha [1]. Licenstillverkare i Sverige var Motala, Husqvarna Vapenfabrik och Electrolux [1].

Före inköpet hade Sverige åtta tyngre granatkastare i tjänst. De första m/41 fördelades på fyra planerade divisioner bergsartilleri, först till A 4 i Östersund men även till A 5 i Boden. Försök inleddes 1942 och en division sattes upp vid A 4. Erfarenheterna blev inte goda, eftersom räckvidden var högst 6 km och i praktiken kortare på grund av väderkänsligheten. Divisionen fanns kvar till omkring 1950, och övriga pjäser gick till infanteribrigaderna. Inför organisationen av bataljonsartilleri vid infanteribrigaderna lades en stor tilläggsbeställning, och med svensk tillverkning har ytterligare cirka 400 pjäser tillförts armén [2].

Pjäsen har moderniserats stegvis till m/41F med bland annat ny markplatta och ny pjäskärra. År 1960 tillkom laddövningseldrör. En lättare 12 cm-variant, m/1962, tillverkades för kustartilleriets amfibieförband [2]. Under 1990-talets sista år fanns granatkastaren som försökspjäs inför ett planerat inköp av en bandgående, pansarskyddad och dubbelpipig granatkastare för de mekaniserade förbandens bataljonsartilleri [2]. Projektet SSG 120 (splitterskyddad granatkastare 120) avbröts 2008 [10] av regeringen Reinfeldt på förslag av Genomförandegruppen. Granatkastare m/41 fick därför vara kvar, trots att underhållet hade eftersatts eftersom den skulle ersättas och trots att den krävde fler soldater än AMOS. Merkostnaden för att behålla den uppgick till 150–200 miljoner kronor [16]. I de mekaniserade bataljonerna har den sedan ersatts av Granatkastarpansarbandvagn 90.

Konstruktion

m/41 är uppbyggd enligt Stokes-Brandt-principen och består av tre huvuddelar:

• Eldrör: Ett slätborrat stålrör med en slagmekanism i botten som kan ställas för fast eller avtryckbart slagstift.
• Lavett: En tvåbent konstruktion (bipod) utrustad med vätskedämpade rekylhämtare som möjliggör finriktning i höjd och sida via precisionsskruvar.
• Stödplatta: Den svenska m/41 har uppgraderats (variant F) med en tyngre, cirkulär stödplatta som förankrar pjäsen och fördelar rekylkraften, vilket förhindrar att pjäsen vandrar under eldgivning.

Varianterna är m/41D, som var under avveckling, samt m/41E och m/41F. Pjäserna E och F består av eldrör m/41E respektive m/41F, lavett m/41E, stödplatta m/56D, pjäskärra m/56C och riktinstrument 2 granatkastare [11]. Eldröret är 120 mm i kaliber och har ett instickseldrör på 8 cm, och elevationen är 40 till 90 grader. Artillerimuseets exemplar anges väga 255 kg [2]. Den höga banan gör granatkastaren väderkänslig, och väderdata behövs för att kompensera vädrets inverkan [12]. Sedan 1994 räknas skjutelementen med skjutelementräknare (SKER), som är lika för alla pjästyper inklusive 12 cm granatkastare [12].

Video

Ammunition

Vapnet kan skjuta en mängd olika granattyper med en projektilvikt på ca 18 kg:

• Sprängvinggranat m/58 och m/86 (Sgr): Huvudammunition för bekämpning av trupp. Ger en splitterverkan jämförbar med 15,5 cm artilleri tack vare lodrätt nedslag [1].
• Pansarsprängvinggranat m/94 Strix: En slutfasstyrd granat med IR-sökare som letar upp pansarmål och slår ut dem genom takpansaret [3]. Målsökaren kan känna igen redan träffade mål och välja ett nytt, och verkansdelen är en RSV-laddning. Utan banmotor når granaten över 5 km och med banmotor över 7 km [14]. Granaten levererades från slutet av 1990-talet. Den följer en vanlig granatkastares bana till en punkt över målområdet, högst cirka 7 km bort, där en utskjuten stridsdel söker upp målet [12]. Systemet består av granat, banmotor och utskjutningsdel [13].
• Rökvinggranat m/74 (FFV 266): Fallskärmsbromsad röksats som ger en tät dimma under 4 minuter [3].
• Lysvinggranat m/70: Belyser målområdet vid nattstrid.

Handhavande och Organisation

Pjäsgruppen består av sju soldater (Pjäschef, Pjäsman 1–4 samt två förare). Arbetet styrs av strikta kommandon:

• Pjäschef (PjC): Leder pjäsplatsen och kontrollerar att skjutorder utförs korrekt.
• Pjäsman 1 (Riktare): Sköter Riktinstrument m/44. Riktar pjäsen i bäring och elevation.
• Pjäsman 2 (Laddare): För in granaten i eldröret och släpper den på order ”Eld”.
• Pjäsman 3 (Hantlangare/Bubblare): Ansvarar för libellpassning (håller pjäsen i våg) under eldgivning.
• Pjäsman 4 (Ammunitionshanterare): Iordningställer ammunition, apterar tändrör och justerar deladdningar.
• Förare (2 st): Ansvarar för fordonet (t.ex. BV 206) och framkörning av ammunition [1].

Organisation

1997 användes 12 cm granatkastare som bataljonsartilleri vid mek-, norrlands- och infanteribrigaderna och vid vissa territorialförband, och pjäsen drogs av Terrängbil 13 [14]. Bataljonsartilleriet bestod av två plutoner om tre 12 cm grk m/41D, med en eldhastighet på upp till 24 skott per minut. STRIX sköts i lag om tre granater mot stridsvagnar och stridsfordon på 2–5 km avstånd, och på längre avstånd än 5 km i två lag. Pjäserna riktades då i en triangel med 75–100 meters sida. Verkansytan mot ytmål var omkring 200 × 200 meter [15].

Granatkastarförbanden är oftast av plutons storlek och består i Sverige nästan alltid av tre pjäser plus en batteriplats- eller rekognosceringsfunktion som mäter in pjäserna, håller samband och räknar ut skjutelement. Två granatkastarplutoner ingår ofta i ett stabs- och granatkastarkompani i en bataljon, som därmed har egen indirekt eld [10]. Hemvärnet startade 2014 försöksverksamhet med granatkastarförband med målet fyra operativa granatkastarplutoner år 2020. Plutonerna har fyra 12 eller 8 cm granatkastare och använder samma ammunition som arméförbanden [10].

Utbildning

Granatkastarsoldater utbildas vid Livgardet på orterna Berga, Göteborg, Karlsborg, Revingehed, Skövde och Sollefteå [4].

Internationell status och donationer till Ukraina

Baltikum: Under 1990-talet donerade Sverige ca 100–120 pjäser till Estland, Lettland och Litauen för att bygga upp deras försvar. År 2016 hade Estland 165 och Litauen 22 Granatkastare m/41D i bruk [8].

Ukraina: Det finns inga offentliga SIPRI-data på direkta svenska leveranser av m/41. Litauen överlämnade i november 2022 Tampella 120 mm-granatkastare monterade på M113A2 till Ukraina [9].

Källor

• [1] Jaeger Platoon – Finland’s 120 mm mortars
• [2] Digitalt Museum / Armémuseum – Arkivdata
• [3] Wikipedia – Granatkastare m/41
• [4] Försvarsmakten – Befattningsguide: Granatkastarsoldat
• [5] SOU 2000:102 – Stöd till de baltiska länderna
• [6] Lithuanian MOD – Heavy Mortar Donations to Ukraine
• [7] Försvarsmakten, Brigadreglemente Armén Kompani, Grunder Tillägg 1 Vapenprestanda, 1998, Stockholm s.20
• [8] Wikipedia – 120 Krh/40
• [9] Ukrinform – Lithuania to hand Ukraine Tampella heavy mortars (2022-11-14)
• [10] Wikipedia – Granatkastare
• [11] Försvarets materielverk, 12 cm granatkastare m/41 E-F Instruktionsbok, 2010, s. 5
• [12] Statens försvarshistoriska museer, Skrift nr 11, Handbok artilleripjäser och eldrörsvapen 1800-2000, 2006, s. 116-117 (STRIX) och PDF-sida 46 (SKER)
• [13] Försvarsmakten, Ammunitionskatalog 2014 (Amkat 2014), s. 74-75
• [14] Arméns materiel, Enator Försvarsmedia, 1997, s. 46–47
• [15] Brigadreglemente Armén Kompani, Tillägg 1 Vapenprestanda (BrigR A Komp Tlg 1), 1998, s. 19
• [16] Besparingar i försvarets materielförsörjning – regeringens genomförandegrupp 2008 (RiR 2012:5) – Riksrevisionen, 2012, s. 58

Senast uppdaterad: 2026-06-03