Terrängbil 11 / 13 - TGB 11 - TGB 13

Fakta Terrängbil 11 - Terrängbil 13

(inom parentes Terrängbil 13 – TGB 13)
Längd: 4,35 m (5,35 m)
Bredd: 1,9 m
Höjd: 2,17 m
Tjänstevikt: 2 400 kg (2 820 kg)
Totalvikt: 3 300 kg (4 400 kg)
Max Släpvikt: 1 500 kg (2 000 kg) [5] Maxlast: 900 kg (1 580 kg)
Motor: Rak 6-cyl vätskekyld Volvo B30 A [1] Motorstyrka: 117 hk (86 kW) vid 4 000 varv/min
Vridmoment: 206 Nm vid 2 500 varv/min
Drivmedel: Bensin (84 liters tank)
Växellåda: Manuell [5] Drivning: 4×4 (6×6) framhjul kan kopplas ur.
Axelavstånd: 230 cm (230+105 cm)
Spårvidd: 154 cm (fram/bak)
Vändradie: 5,8 m (7,2 m) [5] Max hastighet: 80 km/h (70 km/h)
Passagerare: Förare + 6 st
Markfrigång: 38 cm [5] Vadningsförmåga: 70 cm [5] Stigningsförmåga: 39° (31°) [5] Sidlutning: 22° [5] Beväpning: Kulspruta 58 monterad i lavett på taket. Vissa versioner med Pv-pjäs/-robot.
Tillverkare: Volvo [1]

Terrängbil 11 (TGB 11), Volvo C303, är ett mångsidigt fyrhjulsdrivet terrängfordon konstruerat för trupptransport, ledning och understöd i svår terräng [1]. Fordonet och dess övriga versioner är en vidareutveckling av Volvos tidigare TGB 903, populärt kallad ”Valpen” eller Laplander. TGB 11 eller Volvo C300 som serien civilt heter, är konstruerad för att kunna framföras på både landsväg och i terräng. Bilen har visat sig ha mycket bra terrängframkomlighetsegenskaper och har nu varit i tjänst under många år.

Konstruktion

Komponentgemenskapen mellan de olika modellerna är mycket hög. Fordonen är byggda på stel ram med stela hjulaxlar med portalväxlar upphängda i bladfjädrar [4]. Karossen är en frambyggd plåtkaross med avbärarlister i trä. Fordonen driver på samtliga hjul, men framhjulsdriften kan kopplas ur inifrån förarhytten.

På landsväg kan fordonen nå hastigheter på strax över 80 km/h. TGB 11 som är den kortaste av fordonen blir på grund av det relativt korta hjulavståndet och den höga tyngdpunkten, i förhållande till bilens bredd, väldigt skakig och sladdrig vid höga hastigheter.

Förarhytten

I den svenska terrängen är det fördelaktigt med relativt smala fordon och bredare fordon som t.ex. HMMWV (Humvee) skulle ha stora svårigheter att kunna komma fram längs de smala skogsstigarna.

Vid terrängkörning kopplas allhjulsdriften och differentialspärrar in för maximal terrängframkomlighet. Tyvärr drar fordonet mycket bränsle och en dieselmotor hade kanske varit att föredra. Många civila ägare byter ut Volvo B30-motorn mot annat diesel-alternativ för att minska driftkostnaderna.

Ram och fjädring

Ramen består av två längsgående sidobalkar i lådprofil och fyra tvärbalkar. De två mellersta är gastäta rörbalkar som fungerar som vakuumtankar. Bladfjädrarna fram och bak kompletteras av progressiva gummihjälpfjädrar som förhindrar genomslag och bottning vid hög last, samt dubbelverkande hydrauliska teleskopdämpare. TGB 11 och TGB 13 är så gott som identiska från främre kofångaren till TGB 13:s främre bakaxel [4]. Högsta tillåtna axelbelastning är 1 600 kg fram och 1 750 kg bak på TGB 11. På TGB 13 är den 1 700 kg fram och 3 000 kg på bakbogien [5].

Motor

Volvo B30 A är en rak sexcylindrig vätskekyld bensinmotor med dubbla Zenith-Stromberg horisontalförgasare och stötstångsdrivna toppventiler. Blocket är gjutet i legerat gjutjärn och kolvarna är av lättmetall. Borrning 88,9 mm och slag 80 mm ger en cylindervolym på 2,98 liter. Motorn kom med Volvo 164 och är samma motor med andra ventiltider. I det första utförandet gav den 145 hk. I C300 är den nedtrimmad för bättre körbarhet och högre vridmoment. Bränsleförbrukningen är mycket hög, vilket beror på karossform och däck men också på svårigheterna att synkronisera förgasarna och på den gamla motorkonstruktionen [4].

Samma motor, växellåda och portalaxlar används i Terrängbil 20, som har en egen sida.

Kraftöverföring

Kopplingen är en enskivig torrlamellkoppling som styrs med vajer. Växellådan är en helsynkroniserad ZF S4-18 med fyra växlar framåt och en back, och fördelningsväxellådan är en synkroniserad Volvo FD 51 med hög och låg växel. Båda lådorna delar växelspak. Utväxlingen är 3,85:1, 2,08:1, 1,39:1 och 1:1 framåt och 4,13:1 bakåt, och fördelningslådan har 1:1 i högväxel och 2,39:1 i lågväxel [4][5]. Vid växling till lågväxel kopplas framhjulsdriften in automatiskt. På högväxel styrs den med en tryckknapp på instrumentbrädan [4].

Bromsar, styrning och elsystem

Bromssystemet är ett tvåkrets trumbromssystem med servo. Två hjulcylindrar i varje trumma på framaxeln gör att varje krets verkar på tre hjul. En kontakt kopplar in fyrhjulsdriften vid högt bromstryck, så att inte bakhjulen låser sig först, och en varningslampa visar om en krets är trasig. Parkeringsbromsen är mekanisk och verkar på kardanaxeln. Styrväxeln är av typen skruv och rulle och saknar servoassistans [4].

Elsystemet är på 24 volt, med två seriekopplade 12-voltsbatterier på 57 Ah i en batterilåda till vänster om motorn. Generatorn laddar 35 A på vanliga TGB 11 och 70 A på radioversioner som TGB 1112. Strålkastare och lyktor är av enklaste typ [4].

Utförande i Försvarsmakten

Terrängbil 111A MT, årsmodell 1975, har stålkaross med takfäste för kulspruta och anordning för fyra sjukbårar. I förarhytten finns plats för luformottagare och Ra 145. Fordonet har differentialspärrar fram och bak, vakuum-hydraulisk färdbroms utan bromsuttag för släp och däck av dimensionen 280/85-16. Bränsleförbrukningen är 1,5 till 3 liter per mil. Senare ombyggda bilar, 111C MT, har aluzinkkaross [6].

Historia

Försvarsmakten började under 1960-talet diskutera om en ersättare till Terrängbil 903 Valpen/Laplander (TGB 903). Grundkonceptet var man nöjd med men nya uppgifter ställde nya krav [3].

De nya kraven var bl.a.

Större utrymmen
Större lastförmåga
Bättre terrängframkomlighet
Upp till 16 man trupptransport för att ersätta cykeltolkning vilket var praxis vid denna tidpunkt.
Amfibiskt spanings/jägar-fordon (ströks senare av kostnadsskäl)

1967 påbörjades arbetet. Konstruktören Nils Magnus ”Måns” Hartelius som skapat Valpen fick även denna gång uppgiften att ta fram den nya modellen [3].

”Projekt 4140”, den nya terrängbilsgenerationen, omfattade ett flertal varianter både två, tre och fyraxliga. Den fyraxliga åttahjulsdrivna versionen ströks senare ur programmet pga kostnadsskäl och marginell prestandaförbättring.

Den tvåaxliga grundversionen, kodnamn ”4141”, var bredare men för övrigt ganska lik Valpen. Motorn var Volvos B20 (82 hk) [3].

Den treaxliga versionen, kodnamn ”4143” försågs med B30 motorn (3-liters sexan från Volvo 164). För att motorn skulle passa bättre i en terrängbil, dvs få en högre och jämnare vridmomentskurva, trimmades den ned till 117 hk [3].

Under 1972 tillverkades en liten förserie av basversionen på 61 fordon som testades flitigt av både FMV och Volvo [3].

Förutom Volvos egna prov testades prototyperna av militären vid FMV:s försöksstation i Strängnäs. Portalaxlarna ger hög markfrigång men flyttar upp tyngdpunkten, och det gjorde en bredare spårvidd nödvändig. Valpen hade lätt att tippa när lutningen blev för stor [3].

Följande förändringar genomfördes efter provserien:

B20 motorn i 4141 ersattes mot samma B30 motor som 4143
Ny utformning av dörrar, fönster, kofångare.
Bredare och kraftigare portalaxlar (mindre risk för vältning)
Under försommaren 1974 startade serietillverkningen [3].

Vinnare Paris – Dakar 1983

1983 ställde Volvo Lastvagnar upp i det välkända ökenrallyt Paris-Dakar. Med två team och bilar med endast mindre modifikationer lyckades de vinna loppet i klassen lastbilar upp till 10 ton [1]. Detta trots att besättningen vare sig hade erfarenhet av biltävlingar eller körning i ökenterräng. De små modifikationer som gjordes var: utanpåliggande störtbåge, 310 liters extratankar, kommunikationsradio och topplockspackningar för afrikansk bensin.

Besättningen bestod av Hasse Henriksson, Sture Bernhardsson och John Granäng. De bilar som användes var två C303 i nära nog standardutförande. Segern i lastbilsklassen gav en tjugondeplats totalt bland alla klasser, och den vinnande bilen har ställts ut på Volvomuseet i Göteborg. Henriksson körde loppet igen 1986 i ett svensk-grekiskt team med en otrimmad C303 och blev femma totalt i lastbilsklassen och tvåa i klassen för lätta fordon [3].

Modeller

Det finns ett flertal olika modeller av Volvo C300 serien för olika uppgifter och funktioner, även civila [1]. I Försvarsmakten finns bl.a. följande:

TGB-bilar som börjar med siffran 11 är vidareutvecklingar av den tvåaxliga TGB 11. Bilar som börjar med siffran 13 är vidareutvecklingar av den treaxliga TGB 13. Även TGB 20 är treaxlig. Inom parentes (civila beteckningen/projektnamn).

Terrängbil 11 – TGB 11 (C303/4141)

Grundversionen var under flera decennier ända in på 2000-talet den vanligast förekommande militära bilen i Försvarsmakten. Användes ofta av plutonsstab och vid rekognoscering, fortfarande ett antal kvar i tjänst.

Pansarvärnspjästerrängbil 1111 – PvPjTGB 1111 (C303/4151)

Två axlar men utan tak. Bilen är avsedd för pansarbekämpning, ursprungligen med 9 cm pansarvärnspjäs, men även med RB 56 Bill. Pansarvärnspjästerrängbil 1111A (årsmodell 1975) har tre platser, tjänstevikt 2 580 kg, maxlast 920 kg och totalvikt 3 500 kg [7]. Bilar ombyggda för RB 56 har fått bakdörrar och stödben [8].

Terrängbil 1112/1113 – TGB 1112/1113 (C303/4141)

Radioterrängbil med två axlar. Har fyra radionät och trådanslutningar. I övrigt som standard TGB 11. Personal: 3 st radiooperatörer.

Terrängbil 13 – TGB 13 (C304/4143)

Mycket lik Terrängbil 11, skillnaden är att TGB 13 har två stycken drivande bakaxlar och är en meter längre i bakdelen. Därav även vissa prestandaskillnader.

Terrängbil 1312 – TGB 1312 (C304/-)

Radioterrängbil med tre axlar. Har en separat sambandshytt. Bilen har till uppgift att förbättra räckvidden av radiosambandet.

Terrängbil 1313 – TGB 1313 (C304/-)

Stabsterrängbil med tre axlar och separat sambandshytt för stridsledning.

Terrängbil 1314A/1314B – TGB 1314A/1314B (C304/-)

Sjukvårdstransportbil med tre axlar och separat extra rymligt sjukvårdsutrymme med plats för 4 stycken bårar och akututrustning.

Terrängbil 1315A/1315B – TGB 1315A/1315B (C304/-)

Ambulansbil med tre axlar, plats för en bår, fyra bårar för civilförsvaret och full sjukvårdsutrustning [8].

TGB 1321A/1321B: Batteriplatsbil med tre axlar och plats bakom förarutrymmet för en batteriplatsgrupp tillhörande ett artilleri eller granatkastarförband.

Terrängbil 20 – TGB 20 (C306/4163)

Trupptransportbil med 3 axlar. Trupptransportflak med kapelltak. Plats för upp till 16 soldater på träbänkar. Läs mer på sidan om TGB 20 »

Tillverkning och export

Volvos C3-serie tillverkades 1974 till 1984 i totalt 8 718 fordon, varav ungefär 75 procent gick till militären [1]. Bilarna har använts av försvarsmakter i bland annat Angola, Estland, Lettland, Litauen och Malaysia [1]. Ett antal såldes även till Storbritannien, där elektronikföretaget Pye byggde om dem till OB-bilar för Télévision Algérienne i Algeriet [8].

Icke producerade prototyper

Prototyp Terrängbil 12 Amfibisk – TGB 12 (-/4142)

Under 1972-73 gjordes försök med 5 prototyper i ”Projekt 4142”. Dessa var en variant av TGB 13 med luftintag och avgasrör rakt ovanför motorn. Taket hade delvis kapell för snabb evakuering. Framdrivning med vattenjet-aggregat, som gav cirka 4,5 knop, och två exemplar finns bevarade [8]. Modellen ströks ur programmet när det var dags för massproduktion p.g.a. kostnadsskäl [2]. Mer information »

Prototyp Terrängbil 20 8×8 – TGB 20 8×8 (-/4230)

8×8 Prototyp av C306 som från början var tänkt som TGB 20. 19 soldater + förare rymdes. God hindertagningsförmåga, men C306 hade så bra framkomlighetsförmåga att merkostnaden inte ansågs komma till sin rätt. Endast ett exemplar byggdes, men skrotades sedan till två släpkärror [2]. Mer information »

Video

Källor

[1] Volvo C303, C304, C306 – Wikipedia (Eng)
[2] TGB-sidan (Arkiv) – Prototyper
[3] TGB-sidan (Arkiv) – Historia
[4] TGB-sidan (Arkiv) – Konstruktion
[5] TGB-sidan (Arkiv) – Data
[6] Typkatalog Fordon, Terrängbil 111A MT och 111C MT (M5138-111013, M5138-111033), Försvarets Materielverk, mars 1994
[7] Typkatalog Fordon, Pansarvärnspjästerrängbil 1111A MT (M5190-111113), Försvarets Materielverk, mars 1994
[8] Terrängbil 11/13, Wikipedia (Sv)

Terrängbil 11 / 13 – TGB 11 – TGB 13