Spränghandgranat 56 (SHGR 56)



Spränghandgranat m/56 (SHGR 56) är en tidäggshandgranat avsedd för att bekämpa trupp med splitter och tryckverkan. Fördröjningstiden från att samtliga säkringar upphört till detonation är ca 3 sekunder. Granaten har en splitterverkan med dödlig utgång upp till 5 m från själva brisadpunkten, enskilda splitter kan dock förekomma ända upp till ett par hundra meter. Själva tryckverkan är bara i dess absoluta närhet.

Spränghandgranat m/56 är ett äldre system med tre tydliga säkringsmoment: säkringssprint, säkringsbygel och säkringsgrepe. Det ställer högre krav på att soldaten gör varje steg rätt i rätt ordning, vilket gör visitering, korrekt aptering och disciplin i kastmomentet avgörande för säkerheten.

Bakgrund

Försvarsmaktens första moderna handgranat var den tyska Stielhandgranate 24, som i Sverige fick beteckningen Handgranat m/39 och senare m/39 C. Det är en skafthandgranat med trähandtag. Soldaten skruvar av en hylsa i botten, drar i snöret som faller ut och kastar, och efter ca 4,5 sekunder briserar granaten. Den ersattes av spränghandgranat m/43, också en skafthandgranat. Handgranat m/40 var en nedslagsgranat: när sprinten drogs kunde två vingar fällas ut under kastet, och granaten detonerade vid nedslag. Den var inte helt säker, eftersom den kunde detonera av slag eller stöt så snart den osäkrats [4].

Den första ägghandgranaten var spränghandgranat m/45, som fanns i flera varianter och osäkrades genom att sprinten drogs ut och säkringsbygeln fördes upp. Spränghandgranat m/56 ersatte m/45 med samma handhavande [4]. I arméns ammunitionsregister 1960 står den tillsammans med m/39 C, m/43 B, m/45 och m/45 B [5]. Den var fortfarande i bruk 2016, sextio år efter att den togs fram [6].

Konstruktion och funktion

Granathylsan är det som sitter ytterst och den består av ett ca 1 mm tjock plåtskal. Innanför sitter ett ca 3 mm tjockt förfragmenterat sprängskal av pressad plåt, det är detta skal som ger de dödliga splitterbitarna. Sprängladdningen består av ca 190 gram pressad trotyl [1].

Mekanismen består av ett slagstift med fjäder och tre säkringar: säkringssprint med ring, säkringsbygel och säkringsgrepe. Sprinten och grepen spärrar var för sig slagstiftet, och bygeln låser grepen. Handgranattändare 7 består av en fördröjningsnippel med rivsats och fördröjningssats samt en sprängpatron. När grepen faller bort i kastet slår slagstiftet an rivsatsen och tänder fördröjningssatsen, och efter ca tre sekunder briserar granaten. Splitterverkan är god upp till ca fem meter. Tryckverkan är god i slutna rum men i det fria begränsad till det allra närmaste området [1].

Laddningen på 190 gram är stor jämfört med de 70–90 gram som en modern handgranat har, och den ger god tryckverkan. Sprängskalet ger kraftiga och ganska få splitter. Granatkroppen håller i princip för evigt, och bara tändare och mekanism byts ut vart tionde år. Eftersom granaten dessutom tillverkades i mycket stora mängder har den varit billig att använda i utbildningen [6].

För att göra handgranaten funktionsduglig måste man skruva i en handgranattändare, den fästs i mekanismen som i sin tur skruvas fast i granatkroppen.

Spränghandgranat 56
Foto: ©2002 Henrik Svensk/SoldF.com

För att osäkra granaten måste man först dra ut säkringsringen, trycka upp säkringsbygeln (Gäller ej SHGR 56B, se nedan) och till sist släppa grepen. Det sistnämnda sker i samband med själva kastet.

Det händer att personer är väldigt nervösa när de skall kasta sitt första skarpa kast och de glömde då ibland att trycka upp säkringsbygeln och då briserar ej granaten när den kastats.

Detta resulterade i fredstid att man var tvungen att gå fram till den odetonerade granaten och spränga sönder den med ett speciellt s.k. sprängbord. Ett inte alltför roligt jobb för den ansvarige övningsledaren. Därför har man tagit bort säkringsbygeln på mekanismen till bl.a. SHGR 56B, SHGR 90 och SHGR 2000.

Video

Versioner

Spränghandgranat 56B (SHGR 56B)

Spränghandgranat 56B
Foto: 2018 @103bill

År 2015 kom en ny mekanism där säkringsbygeln är borttagen och ersatt med en sprint som man måste vrida på för att granaten skall apteras. Själva grepen är också bredare som gör att den är lättare att hålla i handen. Granaten med ny mekanism benämns därför Spränghandgranat 56B (SHGR 56B), i övrigt identisk med SHGR 56A.

Granatkroppen och tändaren är desamma som på den äldre modellen. Grepen hålls nu in mot handen i stället för mot kastarens fingrar, vilket ger ett säkrare kast, och den breda grepen kan inte haka i andra handgranaters säkringsringar. Utlösningstiden är fortfarande 3,2 sekunder från att grepen lossnar, men i varmt klimat som i Mali är den nere i omkring tre sekunder. Svenska handgranater har kort utlösningstid i internationell jämförelse [6].

Användning i strid

Att använda handgranater i stridsövningar är ytterst adrenalinframkallande. I vissa situationer detonerar handgranaten bara 2-3 meter från dig. Samtliga soldater vet att ett misstag från deras sida kan leda till att hela gruppen dödas/skadas, på riktigt!

Det smäller kraftigt, marken skakar, luften är fylld av sanddamm som knastrar mellan tänderna och jord, sand, lera regnar över dig konstant. Som gruppchef måste du ha total koll på gruppen och kastaren, så att kastaren gör rätt och att alla övriga tar skydd på rätt sätt. Vid rensning av värngångar kan du inom loppet av 2 min göra av med 8-10 handgranater samt ca 300 skott på en grupp.

Vanligen mycket uppskattat av både soldater och övningsledare.

Säkerhet och OXA

Granater med fel, skador eller avvikande funktion får inte användas. Granater som inte briserar ska behandlas som oexploderad ammunition (OXA) och omhändertas av utbildad personal. Efter kast ska man alltid ta skydd tills brisad konstaterats.

Historik

2001 ingick Spränghandgranat m/56 i Försvarsmaktens lagerrensning. Samma år fick ett danskt hemvärnsförband från Fyn kasta skarpa m/56 hos Linköpings hemvärnsbataljon, eftersom 90 procent av de danska förrådsställda handgranaterna var kass och det saknades en lämplig anläggning på Fyn [7].

2016 bedömde FMV att lagret av m/56 började ta slut. Rökhandgranaten av samma årsmodell tog slut det året. Med 190 gram sprängämne är säkerhetsområdet för m/56 upp till 300 meter, vilket FMV ansåg för stort. FMV hade därför tagit fram Spränghandgranat 07, med 75 gram sprängämne och 1 900 splitter ingjutna i plast.

Källor

• [1] SoldR Mtrl Vapen Handgranater, Försvarets Materielverk och AerotechTelub Information och Media AB, 2000, M7742-101191
• [2] Soldatreglemente Gemensam Materiel (Sold Mtrl G), Försvarsmedia 1990, M7742-101031
• [3] SäkR 2017, Kapitel 7 Handgranater och rökammunition – Försvarsmakten
• [4] Slagfjädern nr 4/2019, s. 10–11: Henrik Jansson, Handgranater och granatvapen
• [5] Ammunitionsregister för armén, 1960
• [6] Försvarets Forum nr 4/2016, s. 47–49: Splittrad sextioåring
• [7] Hemvärnet nr 6/2001, s. 22

Senast uppdaterad: 2026-06-03