Pansarterrängbil XA-180

Klicka för att se större bild!
Foto: ©2002 Nicklas Nessemo

Fakta SISU XA-180 (årsmodell 1986) Längd: 7,35 m Bredd: 2,90 m Höjd: 2,65 m + Torn och Wirecutter Tjänstevikt: 12 000 kg (13 250 kg enligt regbevis) Totalvikt: 18 500 kg (16 000 kg enligt regbevis) Max Släpvikt: 10 000 kg enligt regbevis Max last: Enligt text på dörrar: 2930 kg , enligt regbevis 2750 kg, enligt instruktionsbok: 6500 kg (landsväg), 3000 kg (terräng) Pansar: 10 mm stål max, klarar 7,62 AP Motor: Valmet 611 DSBJA, 6,6 l Rak 6-cylindrig överladdad 4-takt diesel med direktinsprutning Motorstyrka: 176 kW, 236 hk vid 2500 rpm (166kW enligt regbevis) Vridmoment: 825 Nm vid 1600 rpm Drivmedel: Diesel Tankvolym: 300 liter (2 tankar om 150 l vardera) Växellåda: Automat, 4 fram 1 bak (Låg/Hög register) Antal hjulaxlar: 3 varav 2 är styrbara Antal hjul/drivna hjul: 6x6, normalt enbart bakhjul, styr på de fyra främre hjulen Däckdimension: 14.00 R20 vanligtvis Michelin Axelavstånd: 1,90 m mellan fram-mitten-bak Spårvidd Fram/bak: 2,33 m fram, 2,37m bak Vändradie: 20,3 m Max hastighet: >100 km/h Passagerare: Förare 1, vagnchef, 1 skytt, och 11 sittplatser med bälte i transportutrymmet. Betydlig fler får plats om det krisar, ca 30 i nödsituationer Markfri gång: 0, 37 m Vadningsförmåga: 0,60 m, e.g. Amfibisk med 8 km/h. Dikestagningsförmåga: 1 m Stigningsförmåga: endast friktionen begränsar(70%) Sidlutningsförmåga: 40% Beväpning: Tksp 12,7, 6 st rökkastare Elsystem: 24 V Samband: 2 st. Ra 180 med fordonsenhet 480 samt 1 st DART 380 med skrivare MP 400 Extra utrustning: CD-stereo (privata), 6 st slirskydd, NATO-uttag för starthjälp samt NATO-startkabel, bogserlina, GPS, intercom, vinsch, wire-cutter, extraljus, söklykta, packlådor, spett, spade, verktygslåda, automatiskt brandsläcknings-system för motorrum, roterande varningsljus, mörkerbelysning, mm. Antal: 70 st varav 26 tillhör Finland Pris: urpsungligen 2 milj. kr /st (1988) enbart vagn. Tillverkare: Patria Vehicles Oy, tidigare SISU.

Pansarterrängbil XA180 (Patgb XA180) eller SISU som den oftast kallas, är utlandsstyrkan sanna arbetshäst. Namnet XA-180 står för motorstykan som är ca 180 kW.

XA-180 är ett sexhjulsdrivet trupptranportfordon med en enklare beväpning i form av en Tksp 12,7. Fordonet är förhållandevis rymligt och har betydligt större innervolym än många motsv fordon från andra länder, t.ex. Tyska Fuchs, Ryska BTR-60/70/80, mfl.

Klicka för att se större bild!
Vacker bild av SISU XA-180 med Pristina, Kosovo i bakgrunden
Foto: ©2002 David Erenger

Fordonet är allmänt omtyckt och bevisat en bra lösning för fredsbevarande uppdrag, vilket är den typ av uppdrag Sverige oftast deltar. XA-180 har en bra kombination av beväpning, komfort, lastutrymme, minskydd, skydd mot splitter och finkalibrig eld, hastighet på landsväg, inlärningstid och en acceptabel terrängframkomlighet.

För fredsframtvingande och högriskuppdrag som i större grad påminner om reguljärt krig är dock andra fordon mer lämpande.

Historia

I Finland började utvecklingen av ett bepansrat trupptranpsortfordon 1979. 1980 ombads två företag ställa upp med varsit fordon. Det finska företaget SISU deltog och hade den 31 oktober 1983 sin första XA-180 klar för test hos den finska försvarsmakten. Testen utföll väl till SISUs fördel och den 22 december beställdes 50 st fordon av det finska försvaret, varav 9 st för finsk FN-tjänst. Ytterligare vagnar beställdes snart och idag har över 700 st vagnar i olika konfigurationer tillverkats av XA180/185 serien. De allra flesta i tjänst i Finland. Bland finska soldater kallas de oftast för PaSi efter det urpsungliga namnet Panssari Sisu. Vagnen har exporterats bl.a Sverige, Norge, Irland, Österrike och Gahna. I samtliga länder främst som fordon i fredsbevarande-/FN-tjänst.

Den svenska historian

De svenska FN-styrkor på Cypern och i Kongo på 50- och 60-talet varit utrustade med den svenska hjulgående pansar-lastbilen KP-bil från 40-talet. Mer om Kp bilen kan du läsa här.

I december 1987 fick FMV i uppdrag av regeringen att köpa in 4 st pansarbilar för den svenska FN-styrkan i Libanon (UNIFIL). Svenska armén genomförde 1987/88 försök med bepansrade trupptransportfordon med skydd mot splitter. Bland dessa fanns XA-180.

FMV beställde i januari 1988 fyra stycken XA-180 av SISU Oy Sisu-Auto AB för ca 2 milj. kronor styck. De skulle beväpnas med en Tung kulspruta 12,7 mm (Tksp12,7) och sex rökkastare av svenskt fabrikat. Ett av argumenten för att välja den finska vagnen var att den redan fanns i ett ganska stort antal i missionsområdet hos den finska styrkan. Vagnarna levererades under april/maj 1988 och var till en början beväpnade med 7,62 mm Kulspruta ( Ksp 58) i väntan på Tksp. I mars 1989 kunde de ombeväpnas med Tksp 12,7 som det urpsungligen var tänkt.

Klicka för att se större bild!
Kompaniskjutning på Zlatare, Kosovo.
Foto: ©2002 Nicklas Nessemo

Ett större antal fordon behövdes senare när den svenska FN-stykan skulle ner till Bosnien 1992. Lösningen för Sverige var att leasa ett antal vagnar från Finland. Av de 70 vagnar som nu är i svensk tjänst tillhör 26 Finland och skall återlämnas årsskiftet 2003/04. De ersätts då av den nyinköpta Patgb203. De XA-180 som idag är i tjänst i utlandsstyrkan har tjänstgjort många år på balkan. De har hållit förvånansvärt bra, trots att de används flitigt och hårt konstant under många år och utan möjlighet till längre översyn.

Band eller hjul

I utlandstjänst är det oftast att föredra ett hjulgående fordon då man till största delen förflyttar sig på någorlunda markerade leder och vägar och såldes inte behöver förflytta sig helt dolt inne i terrängen, till sådant krävs bandgående fordon. Det händer dock relativt ofta att man kör fast med fordonet på dåliga, leriga och porösa vägar då vagnen är så pass tung.

Klicka för att se större bild!
Slirskydden hö. bak. Hö. propellerhus kan även ses.
Foto: ©2002 Nicklas Nessemo

Bandgående fordon är tyngre, kräver mer underhåll och drivmedel samt tar sig fram långsammare på vägar och kostar flera gånger mer i inköp. De sliter även hårdare på miljön och vägarna.

Motor och växellåda

Motorn är en 6-cylindrig lastbilsmotor upplevs av de flesta som väldigt klen. 236 hk på över 15 ton är lite klent för att ta sig fram i branta backar på dåliga vägar och minimalt för att köra i ren terräng. Motorn får jobba hårt och blir ofta väldigt varm, speciellt eftersom lufttemperaturen i de länder den tjänstgör är relativt hög jämfört med Sverige. Lösningen är att köra sakta i uppförsbackar och låga växlar med höga varv så att den kyler. Under uppdrag då det inte är ett alternativ kan vagnchefen i nödfall tömma i några flaskor dricksvatten i kylarens luftintag i farten då den sitter lättåtkomligt på taket.

Växellådan är en automatväxellåda med separat terrängväxel. Automatlådan gör att utbildningstiden för förarna kan hållas väldigt kort. Det är väldigt viktigt i en organisation som vi har där man rekryterar nya soldater var 6:e månad och som dessutom inte är yrkessoldater eller oftast inte ens är utbildade på vagnen i fråga. Det tar betydligt längre tid att lära sig köra rätt med en manuell låda i terräng och risken för att köra sönder fordonet med manuell låda är större, även om en mycket skicklig förare tar sig fram bättre med manuell låda än med automat. Kravet för att få bli SISU-förare är att man har ett lastbilskörkort civilt eller militärt.

Förarmiljö

Förarmiljön är spartansk med enkla visare och instrument som känns igen från en vanlig tidig 80-tals lastbil. Både föraren och vagnchefen har öppningsbara takluckor. Det mesta känns igen från en civil lastbil men lite skiljer; manöverlåda för det automatiska brandsläckningssystemet, avfyrningsknapp för rökkastarna. Ett snöre för kraftiga tryckhornen sitter i taket (tuta). Kraftig tuta är ett av de största hjälpmedlen för att ta sig fram när det krisar.

Klicka för att se större bild!
Förarmiljön
Foto: ©2002 Henrik Svensk

Föraren är den enda som har en någorlunda bekväm sittmiljö då de flesta vagnar bytt ut det lilla obekväma lill plastsätet mot en riktig lastbilsstol.

Sikten är förhållandevis god för att vara ett bepansarat fordon. En tvådelad vindruta och ett fönster i vardera sidodörr, samtliga av skottsäkert glas. Man kan inifrån dra för stålluckor med siktspringa för vindrutorna ifall man skulle bli beskjuten, men på luckorna för sidorutorna måste man skruva upp utifrån. En klar nackdel när man väl behöver det.

Amfibisk

Ursprungligen var fordonen fullt amfibiska och utrustande med propellrar. De kunde ta sig fram i 8km/h i vatten. På de svenska vagnarna har man i de flesta fall monterat bort propellrarna då det numera är förbjudet att simma med fordonet eftersom det enl. rykten skall ha skett olyckor i Finland i samband med detta . Egentligen borde de vara fullt amfibiska fortfarande, då man inte satt på något extrapansar som ökat vikten markant.

Detta innebär oftast inte något problem då den amfibiska förmågan inte krävs i de länder XA-180 idag tjänstgör.

Beväpning

12,7 Tksp
Vagnen är inget stridsfordon utan ett trupptransportfordon och har således endast en beväpning bestående av en Tksp 12,7, oftast kallad HMG efter engelskans Heavy Machine Gun. HMG:n sitter i ett i ett bepansrat öppet torn som kan vridas av skytten med muskelkraft. Ammunitionen är vanligen Spårljusbrandsprängprojektil, SLBRSPRJ. Mer om Tksp12,7»

Klicka för att se större bild!
HMG under eldgivning. Obs länken i luften.
Foto: ©2002 David Erenger

Rök
Som skydd för vagnen finns 6 st rökkastare som avfyras elektroniskt. normalt körs inte med rökkkastare laddade då det finns en risk för vådaskott eftersom tändningen är elektrisk. Röken är av fosfor och ger brännskador i fall man får den på sig samt att den inte är IR-säker. En annan typ av rök skulle vara att föredra då man i utlandsstyrkan oftast rör sig bland civila männsikor.

Skyttegrupp
Utöver vagnens egna beväpning medförs normalt en mängd vapen, granater och ammunition i vagnen för skyttegruppen. Dessutom kan man avge eld från luckorna eller från de totalt 8 st små skottgluggarna med automatkarbin eller kulspruta.