Terrängbil 20 (TGB 20)



Terrängbil 20 (TGB 20) är trupptransportversionen i Volvos C300-serie och ingår i Terrängbil 11-serien (TGB 11) [4]. TGB 20 var det vanligaste hjulgående trupptransportfordonet i Försvarsmakten under 1980- och 90-talet och används ännu, främst inom Hemvärnet.

TGB 20 är ett 6×6-drivet fordon, konstruerat för att ta sig fram både på landsväg och i terräng. Det fanns ett stort antal av dessa fordon, men flertalet har idag skrotats, andra har sålts på civila auktioner eller skänkts under 1990-talet till de baltiska länderna. Hemvärnets tilldelning var dock begränsad på grund av de höga underhållskostnaderna som beräknades ligga runt 40 000 kr/år (år 2001), dålig avgasrening samt undermålig krocksäkerhet.

Konstruktion

Komponentgemenskapen mellan de olika modellerna i C300-serien är mycket hög. Fordonen är byggda på stel ram med stela hjulaxlar med portalväxlar upphängda i bladfjädrar. Karossen är en frambyggd plåtkaross med avbärarlister i trä.

Flaket är helsvetsat med ett isolerat skyddstak vars sidor är vikgrindar. Alla flaklämmar går att fälla ner, och sittbänkarna går att ta bort. Varje sittplats har höftbälte, och mellan bänkarnas fästremmar sitter ett lastförskjutningsskydd som hindrar last under bänkarna från att glida och skada benen. Flaket värms av ett element kopplat till motorns kylsystem och två fläktar, en för varje bänkrad, som blåser varmluft genom rör under bänkarna. Med fläktarna igång och vikgrindarna stängda bildas ett övertryck som kraftigt minskar risken att koloxid sugs in på flaket. Ett talrör går mellan förarhytten och flaket. Under flaket finns lådor för batterier, reservhjul, snökedjor, bränsledunk och en tillbehörslåda med bland annat spade, tält, yxa och motorvärmare med blåslampa. Båda versionerna har skidställ [7].

I den svenska terrängen är det fördelaktigt med relativt smala fordon; bredare fordon som t.ex. HMMWV (Humvee) skulle ha stora svårigheter att komma fram längs de smala skogsstigar där TGB 20 manövrerar smidigt. Vid terrängkörning kopplas allhjulsdriften och differentialspärrar in för maximal framkomlighet.

Förarhytten

Förarhytten är sparsamt inredd med stora och tydliga reglage. Krocksäkerheten är begränsad då ingen deformationszon finns framför föraren. Vindrutan kan öppnas och takluckan används av spanare eller luftvärnsskytt med Kulspruta 58. Fästet för kulsprutan och ett gummirep för maskeringsnät sitter på skyddstakets främre gavel, framför takluckan [7].

Förarhytten är identisk med övriga bilar i TGB 11-serien. Foto: ©2002 Thord Wedman

Video

Varianter: TGB 21 och TGB 22

Det finns huvudsakligen två versioner av TGB 20.

Terrängbil 21 – TGB 21

TGB 21 är den vanligaste versionen för trupptransport. Bakutrymmet har plats för 16 stridsutrustade soldater (två grupper) eller 8 st bårar. Sex öppningar längs sidorna och baktill möjliggör mycket snabb i- och urlastning.

Handtaget fungerar som stegpinne i nedfällt läge. Foto: ©2002 Thord Wedman

Terrängbil 22 – TGB 22

TGB 22 användes främst av luftvärnet (Robot 70/90) och för transport av tung materiel som granatkastare. Flakets bakre tredjedel är ett skåp med fack för luftvärnsroboten RBS 70, och där är sidorna och bakgaveln av enkel kapellduk som bildar tak vid lastning och lossning av robotmateriel. Framför skåpet ryms 11 soldater på fyra bänkar. TGB 22 har fästram för radiostation Ra 145/146 på hyttens bakvägg, medan TGB 21 bara har skruvarna för den [7]. Vissa insatsplutoner i Hemvärnet tilldelades TGB 22 under tidiga 2000-talet.

Terrängbil 20 (TGB 21) profil. Foto: ©2002 Thord Wedman

Icke producerade prototyper

Under utvecklingen testades även en amfibisk variant (TGB 12) och en fyraxlig version (TGB 20 8×8) med plats för 19 soldater. 8×8-prototypen hade imponerande hindertagningsförmåga men ansågs för dyr i förhållande till prestandavinsten och skrotades [6].

Historia och utveckling

Försvarsmakten började under 1960-talet diskutera en ersättare till Terrängbil 903 (TGB 903) ”Valpen”. De nya kraven innefattade större utrymmen, bättre terrängframkomlighet och förmåga att transportera upp till 16 man trupp för att ersätta dåtidens cykeltolkning [4].

Konstruktören Nils Magnus ”Måns” Hartelius påbörjade arbetet med ”Projekt 4140” år 1967. Den treaxliga versionen (kodnamn 4143) försågs med B30-motorn från Volvo 164, vilken trimmades ned till 117 hk för att ge en jämnare vridmomentskurva anpassad för terrängkörning. Serietillverkningen startade under försommaren 1974 [4].

Hemvärnet

Kring år 2000 började hemvärnet motoriseras. En hemvärnsbataljon fick tre Terrängbil 20 och en Terrängbil 11 för ledning, och förarna var bilkårister med cirka 150 timmar på fordonet [9][10]. Hemvärnets stridsskola startade kursen Plutonchef/truppföring Terrängbil 20, som lärde ut ledarskap för plutoner med terrängbilar snarare än körning [9]. Fogruppavdelningen i Umeå varnade samtidigt för att motoriseringen inte fick stanna vid några symboliska tgb 20-enheter [9].

Vinnare i Paris–Dakar 1983

1983 ställde Volvo Lastvagnar upp i ökenrallyt Paris-Dakar med team i C300-serien. Trots minimala modifikationer lyckades de vinna klassen för lastbilar upp till 10 ton.

Källor

• [1] Volvo C303, C304, C306 – Wikipedia (Eng)
• [2] Försvarsmakten: Personbil 8 – forsvarsmakten.se
• [3] Arméns lätta terrängfordon – Beredskapsmuseet
• [4] TGB-sidan (Arkiv) – Historia
• [5] TGB-sidan (Arkiv) – Data
• [6] TGB-sidan (Arkiv) – Prototyper
• [7] Terrängbil 20 Instruktionsbok, tillägg till instruktionsbok för terrängbil 11 och 13, M7786-004510, Försvarets materielverk, 1981
• [8] Arméns materiel, Enator Försvarsmedia, 1997, s. 138
• [9] Hemvärnet nr 3/2000, s. 13, 19, 21
• [10] Hemvärnet nr 4/2000, s. 26